- livet med man & 4 barn

Hur har jag egentligen överlevt!? hur ÖVERLEVER jag!?

Tyvärr har jag inget vettigt svar på det mer än att det är tack vare att min älskade mamma,

Inger Lundberg, var som hon var!

Jag var 11 år när cancern började härja i hennes kropp. 11 år.

När jag var 14 dog min mamma. 

Det var mina 3 värsta år i mitt liv. 

Dom som kände mig då, och stod mig närmast, jag kan inte tacka er tillräckligt!

Jag började ett nytt liv. Jag hade inget val.

Jag klarade skolan med nöd och näppe, fick "blickar" i skolan,

varför jag hade leggins, pappas stora tjocktröja, osminkad och allmänt, borta.

Jag minns det knappt själv men när det blev sommarlov, 6 månader efter att mamma gått bort höll jag tal inför hela skolan.

Jag höll 3 tal, först för 7orna sedan 8orna och utmärkte min klass för nallen & korten jag fick (som jag fortfarande läser på) och så i kyrkan för 9orna. 

Jag gjorde så halva kören sjöng halvkasst och jag kan inte räkna på fingrar och tår alla snyftningar & händer som torkades under folks ögon.

Då fick alla veta. Min mamma var död.

Jag tror också att en del fick dåligt samvete, för att dra sina egna förhastade slutsatser.

Men jag mådde aldrig dåligt över det, eller över att mista en vän eller min pojkvän för det enda som jag tänkte var "jag har förlorat min mamma, inget är värre än det"

Jag träffade en kille, som blev min bror, bästa vän, pojkvän, mamma och pappa. Jag hade någon att gråta hos, när som helst. 

Men när det tog slut, var jag tvungen att klara mig själv. 

Jag kände att jag inte "fick" må dåligt och gråta, det var ju "trots allt" 2,5 år sedan mamma gick bort.

Jag var tvungen att försöka glömma bort att jag mådde dåligt.

Jag träffade ganska snabbt en kille, som inte skulle bli något annat än.. en kille jag skrev lite med.

Men nu betyder han mer än jag någonsin kunnat ana att någon skulle göra.

Jag älskar honom mer än ord och känslor egentligen kan beskriva.

Men jag lever fortfarande mitt "nya" liv. 

Att försöka att inte må dåligt.

Jag vill inte utsätta personer för att de "måste" trösta mig och finnas där,

även om daniel har sagt 111 gånger att han finns så ja, det känns som att jag satt en spärr på mig själv.

Jag vet inte om det är bra eller dåligt. 

Det är väl kanske så att tiden läker sår, men saknaden blir bara större och större.

Jag skulle vanligtvis ha legat här och gråtit hysteriskt i kudden, panikslagen skriva med första bästa som var inloggad och sedan var det bra. Men nu har jag inte ens en tår i ögat. 

Det är väl så att jag kanske börjat acceptera verkligheten.

Jag mår faktiskt bra. Jag är glad nästan varenda dag tack vare mina vänner, systrar, systerbarn, pappa, släkt och underbar pojkvän!

Allt liksom flyter på.

Jag får en varm känsla i kroppen att mamma skulle ha varit så stolt,

stolt över mina betyg, körkort, jobb, utbildning, ja, allt!

När låten, som jag nu inte minns namnet på, kom på allsång på skansen såg jag bara mamma framför mig som dansade och sjöng för full hals så kom ett par tårar i smyg. 

Det är så mycket som jag hade velat att du skulle vara med på, åt minstone annas student, min skolavslutning i 9an och att du skulle ha hunnit blivit mormor!

 

Jag älskar dig och saknar dig oändligt. Längtar tills vi ses en dag i det blå!

Pussar & Kramar din dotter! ♥