utan min mamma
jag är stark. jag tycker NU att jag var så otroligt stark för bara 2 år sedan, då jag levde i en bubbla och inte minns ett skvatt!
jag lever för att du var en sådan underbar person mamma!
jag hoppas du gör allt du tyckte om, vara med vänner, dansa, sjunga, vara med bebisar, motionera och bara njuta av livet.
du skulle ha varit så stolt över mig nu, det vet jag!
stolt över att ha blivit så "vuxen" och blev lite vuxen redan vid 10 års ålder när du blev sjuk, 2005.
jag saknar allt med dig, att tjaffsa med dig, att läsa sagor, att spela spel, motionera, leka och mysa framför tvn en fredag/lördagskväll. ALLT
men samtidigt kommer inte bara dessa underbara minnen.
utan dom hemska kommer.
hur förjävligt ont du haft under dessa 3 år.
operationer, bakslag, fler operationer, sjukskrivning, bakslag på bakslag.
till sist, när du åkte in för huvudvärk som visade sig vara hjärnblödning orsakad av en hjärntumör,
och du bara hade två dygn kvar att leva, och det var OMÖJLIGT att ta farväl för du bara sov, eller blundade.
sedan under HELA tiden du var hemm aoch hade hemvård.
jag önskar att jag kunde gjort mer, men.. jag klarade inte av mer än att lyfta dig från säng till rullstol, mata dig, försöka förstå vad du menade och bara se dig vara någon annan.
nu snurrar det runt... det allra värsta
mamma- är detta våra sista fem minuter tillsammans??
alla står runt hennes säng.
pappa- ja, troligtvis.
mamma- jag är så rädd, men jag älskar er.
vi- vi älskar dig med. och tårarna sprutar fast man försöker behärska sig och tvinga tillbaka för att inte göra mamma orolig innan hon skulle få sprutor så hon sov tills hjärtat slutade slå.
två dagar senare står vi runt hennes säng när jag, pappa och anna precis kommit hem.
jag ser på mamma. hon rör sig inte. varför andas hon inte?! jag ville skaka om henne. men istället satte jag mig på huk och var nära att svimma.
det kom aldrig något mer andetag.