- livet med man & 4 barn

min uppväxt var felfri. allt var toppen. underbara föräldrar och älskade systrar som jag kunde vara dryg mot.

När jag började ettan var jag utanför, mobbad är att ta i, men inte långt ifrån.

I tvåan ändrades det och jag blev "populär". Hade pojkvänner hela tiden, var alltid med vänner och var dendär "tuffa" tjejen som vågade skita ner sig, hoppa från femman, åka skateboard och cykla på killarnas BMX.

 

Mina bästa år i lågstadiet var 4an och 5an, sedan blev mamma sjuk.. och min farbror dog.

 

Jag började 7an och var lite mognare än dom flesta, vilket tror jag berodde mycket på att jag hade två storasystrar samt en allvarligt sjuk mamma så jag blev tvungen att bli stor. Blev kallad fjortis som så många andra, men denhär tiden var jag "ensam" fjortis. Skaffade nya pojkvänner och i 7an fick jag mitt hjärta krossat första gången.

 

Jag hade två liv, ett där jag försökte låta bli att tänka på helvetet hemma, och ett där jag levde i helvetet hemma. Jag har alltid haft tufft i skolan, tuffare skulle det bli.

 

Jag umgicks mycket med både tjejkompisar och killkompisar, kom alltid hem i tid och gjorde aldrig något dumt, förutom att bli skjutsad på moppe utan hjälm osv.

 

I åttan blev allt betydligt svårare. Mamma började med cellgifter, ändå fortsatte jag med konståkning, skola, vänner och fixa hemma tillsammans med resterande familj.

 

På höstterminen i åttan efter ett sommarlov vi hoppats på kunna njuta så kommer jag tillbaka till skolan, med en ännu sjukare mamma, med en nyupptäckt tumör på ryggraden samt förlängt cellgiftsbehandling. Men jag gick väl till skolan, tränade konståkning och var som vanligt, antar jag, för jag minns ingenting. Dendär jävla dagen, 18 oktober, då läkarna konstaterade att mamma hade en hjärnblödning, förorsakad av en hjärntumör och dom gav henne tre jävla dygn. Från den dagen träffade jag inte min riktiga MAMMA igen.... Jag minns inte om jag gick i skolan, hur mycket, vem jag umgicks med... ingenting. Det enda jag minns var att ca två veckor efter hjärnblödningen kunde mamma själv prata litegrann, och sa åt mig "åk till sthlm och träffa din pojkvän, du har ju höstlov" så det gjorde jag. Hade kontakt med pappa flera gånger om dagen, och mamma var sig lik, om inte lite bättre.

 

Jag minns bara vissa dagar från denna period, till exempel när mamma ville ha tatziki men kunde inte få fram vad hon menade, när hon frågade vart den "sista" var fast alla vi satt runt bordet, så menade hon ju vår katt Frasse, och när hon vräkte i sig glass, godis och wienerbröd!

Den 22 december, tog hon sitt sista andetag. Då är det bäcksvart. Minns inför mammas begravning, så hade jag skrivit en dikt som prästen läste, och hon kunde knappt läsa klart den. Jag och Micke, min dåvarande pojkvän gjorde slut någon veck efter mammas begravning, och ja... jag kunde inte må sämre. Jag FATTAR inte hur jag orkade gå till skolan, jag FATTAR inte hur jag orkade kliva upp ur sängen. Jag gick upp till pappa mitt i nätterna, näst intill hyperventilerade och frågade om mamma verkligen var död och aldrig kommer tillbaka och hans ärliga svar gjorde så jääävla ont.

Minns en dag i skolan ganska snart efter jullovet och min lediga tid, när jag varit hos kuratorn och vi skulle ha läxförhör på länder och dess huvudstäder. Jag kunde Sverige och våran huvudstad, samt spanien och Frankrike. av 28 länder tror jag. jag bröt ihop. fick gå och prata med min lärare som var såå underbar, och hon sa det, du är GRYM, som kan dessa 7  länder och 3 huvudstäder! Du behöver inte kunna mera, så började vi båda gråta.

 

Jag gick i leggins och pappas tjocktröja nästan varje dag...

 

Skolavslutningen i 8an, höll jag ett tal som löd "Som dom flesta vet, så gick min mamma bort i julas, och jag vill passa på att tacka alla vänner som ställt upp dag och natt och alla lärare för all hjälp ni givit mig. Tack" Och nästan alla grät, både i kören och i publiken.

 

jag började nian, och ja... det hade hänt så många förändringar så jag hann inte tänka så mycket, maddis och anna flyttade, jag hade träffat Robin och allt, liksom flöt på...

 

Gymnasiet blev en nystart. Nya kompisar som inte visste något, nya lärare och vetskapen "BARA tre år kvar" gjorde mig starkare. Livet var faktiskt helt okej, tills det fick en tvärvändning då jag gjorde slut med Robin.

 

Tack och lov dröjde det inte länge förän en annan mycket speciell person dök upp framför näsan på mig, Daniel.

Den hösten var jag glad. Förraförra hösten. och halva förra hösten. Annars är hösten den värsta jävla årstid som finns. Så dåligt som jag mår på hösten. fyfan.

 

Jag hade precis lärt känna Majsan, Daniels mamma, vi hade bokat resa till Thailand för att hälsa på henne och vi skulle bo i hennes lägenhet, så i 1.5 månad var det nästan 100% bra, så vände allt till botten som en jävla helvetes-sten. Majsan omkommer i en trafikolycka i Thailand 20/10.... En månad senare blir jag skadad och totalt jävla handikappad då mitt knä slogs ur led av smällen. Tolv dagar efter det dör min älskade morfar.

det har nu gått ett år. och jag har inte ens hunnit blinka.

jag har helt jävla ärligt, inte orkat känna efter, jag har inte orkat mått dåligt.

 

men nu gör jag det när det är höst. och jag mår helvete.