- livet med man & 4 barn

 

ofta när jag åker förbi minneslunden i årsunda får jag en klump i magen, tårarna fylls i mina ögon och en längtan så svårt att förklara.
jag vill så gärna åka dit. hälsa på känns som fel ord, men åka dit, få prata. jag vill inte åka ensam, samtidigt som jag inte vill att någon ska vara med mig.
jag tänker så ofta på dig, och min saknad tar snart död på mig.
att jag önskar du vore här är alldeles för fjuttiga ord. jag skulle kunna döda för att bara få en sista kram.
jag minns när du låg på sjukhus-sängen som vi lånade eftersom du fick komma hem sista tiden. jag minns när du låg där, blek, mager och... död.
jag minns dina händer, dom blev plattare och blekare.
jag nuddade dig aldrig.
jag önskar jag hade nuddat dig. pussat dig en sista gång.
jag minns när dom där två jävlarna kom in i huset. dödförklarade dig och hämtade dig. då lämnade du oss för gott.
när låten "det vackraste" kom på begravningen. då kom allt. jag fick klappar och smekningar från alla håll och kanter när jag satt frammåtlutad och nästan skrek av gråt. jag mindes varenda jävla stund tillsammans med dig under hela den jävla låten.
då fick jag klart för mig att jag aldrig, aldrig, aldrig skulle få se dig igen.
min gosedjurs-kanin, som jag haft sedan jag föddes, han låg i garderoben jättelänge för jag kunde inte se honom, kunde inte röra honom för jag minns hur du pratade med honom, och han "viskade" i ditt öra och du berättade till mig. och så gjorde vi även när jag blev tonåring, det var våran grej. du pratade och berättade varenda kväll och gav oss massage i tre omgångar. du kunde ALLTID trolla fram något gott även om vi inte hade något hemma. du ville alltid spela spel, spela kort, promenera, umgås och sjunga.
jag mindes allt så starkt under den låten, att när du var ute och gick och jag mötte dig på cykel eller inlines och du blev sååå glad. du satte dig alltid på huk och höll ut armarna och jag kom med världens fart och kramade dig. när jag blev äldre ropade du "nej ellen, inte så fooort jag kommer ramla" och någon gång ramlade vi, men vad gjorde det!? ingen gjorde ju illa sig.
jag mindes så väl alla gånger du hade på högsta volym och du dansade och sjög i köket när jag och pappa kom hem. vi skrämde dig varenda gång sedan kittlade vi dig och du sa alltid "sscchh" mellan skratten, (vilket jag har ärvt).
jag mindes allt så väl.
när mina kompisar pratade om att dom hatade sin mamma, och dom bråkade jämt med mera så kom jag och tänka på hur det var mellan mig och mamma, och jag kan inte minnas en enda gång vi har varit osams. jag minns inte en enda gång hon fått mig att gråta eller skrikit åt mig. inte papa heller för den delen. den enda gången jag kan minnas på rak arm är när hon skulle prata och berätta en kväll när jag skulle sova och jag var sååå sur och grinig så hon bara sa god natt utan att fortsätta prata och att jag skulle vara gladare i morgon, men då gick jag upp och sa förlåt för jag fick så dåligt samvete. och när pappa skällde på mig när jag hade rivit upp hela tapeten, då var jag sååå ledsen och arg på mig själv. och så en gång när jag var hos Emil i 7an, jag missade bussen och jag skulle ta nästa, och missar den också vilket INTE var meningen, jag mådde såååå dåligt över det för mamma och pappa och syrrerna trodde inte på mig utan dom trodde jag gjorde det med flit. jag frågade faktiskt pappa här om veckan om han mindes den gången vilket han gjorde och jag berättade att jag FAKTISKT missade bussen och att det inte var meningen att han skulle behöva komma in till sandviken och hämta mig, han godtog det jag sa och trodde på mig. hoppas bara mamma också gör det!!!
jag ville aldrig göra varken mamma eller pappa besvikna. jag hoppas aldrig att jag har gjort det heller...
jag är så fruktansvärt stolt över min familj. den kärlek jag har till pappa, mamma, maddis och anna, den går inte att beskriva!
tänk, min älskade familj. fast vi förlorade våran mamma och sambo så har vi klarat oss, fan vi har klarat oss. vi har inte blivit dåliga människor pga det, vi har aldrig missbrukat, vi har aldrig skolkat pga det, vi har fan aldrig ens haft en tanke på att ge upp.
mamma kommer alltid leva kvar. till och med moa-li 1,5 år pekar upp mot himmlen, ger en slängpuss mot mormor när vi frågar "vart är mormor?" och vi frågar "saknar du mormor" och lillhjärtat svarar "mmmm".
vi är så in i helskotta bra, vi är fruktansvärt bra människor som har gått igenom allt detta och myyycket mer.