Ellen heter jag och denna blogg är mååånga år gammal. jag startade den för att främst skriva om min mamma som gick bort när jag var 14. nu skriver jag för att få vara bara JAG några minuter varannan dag.
jag nämner stan aldrig mitt knä, till någon, om ingen frågar. när jah väl säger ngt om det så är jag på bristningsgränsen... det är jag nu.jag har så jääävla ont. morfinliknande medicin som inte hjälper ett skit mer än att ja blir någort yr i bollen...jag ÄLSKAR att vara ute och springa, jag kommer förmodligen ALDRIG kunna göra det igen. ä gefan i å skriv/säg "de kommer bli bra" för det blir det inte. det är konstaterat redan. jag kan bli BÄTTRE (tack å lov) men aldrig bra. på en smärtskala 1-10 har jag ont 8.5 nu och till vardags en 6-7 och har jag legat HELA dagen så har jag på en 4-5a... fan :"( jag vill kunna sitta på huk. knyta skorna som alla andra å inte behöva stå som ett mongo å knyta. vill springa, gå, cykla utan näst intill outhärdlig smärta. jah vill kunna stå på huk, träna ben, göra utfallsteg å knäböj. jag vill kunna klara en enkel jävla vardag. är det för mycket begärt efter allt jag gått igenom!? att få en vardag utan fysisk smärta????
#1 -
-
Annasis:
STYRKEKRAM!♥ Jag tror dessvärre heller inte att du någonsin kommer bli helt återställd. Däremot tror jag definitivt att du en dag kommer kunna gå ut och springa obehindrat! Det kommer ta tid, och möjligtvis operation, men det får det isåfall vara värt för att du ska kunna leva vardagen utan smärta och hinder. Dina nära o kära kämpar med dig
STYRKEKRAM!♥ Jag tror dessvärre heller inte att du någonsin kommer bli helt återställd. Däremot tror jag definitivt att du en dag kommer kunna gå ut och springa obehindrat! Det kommer ta tid, och möjligtvis operation, men det får det isåfall vara värt för att du ska kunna leva vardagen utan smärta och hinder. Dina nära o kära kämpar med dig