Hur kan du veta.. Hur kan du förstå...

Det var en gång.. En gång jag kämpade och slet för min vardag. Jag kämpade för att få mina mungipor att dra sig uppåt åt något någon sa som alla skrattade åt. Jag förstod aldrig.. jag kunde aldrig. min mamma hade ju dött.
Livet hade svikit mig, mer än halva mig hade slutat fungera. 
Jag såg din kärleksfulla blick varje dag, jag hörde din röst säga "god morgon" varje dag och varje kväll "sov så gott gumman, jag älskar dig" och på ett dygn försvann allt. Då den jävla tumören tog över din hjärna och din kropp. 
 
Jag minns din blick som sa allt och ingenting. Jag minns så mycket jag inte vill minnas. Idag önskar jag att jag gjort mer... Men jag antar att jag gjorde så mycket en 14åring kunde... Hjälpa till att klä på dig, mata dig, hjälpa dig att prata och försöka förstå vad du menade. Hjälpte till när min egen mamma inte klarade av att gå på toaletten och olyckor skedde. Jag minns hur ont det gjorde i mig. Du var ju för i helvete min mamma, inte mitt barn och inte min gammelmormor....
 
Det gör så ont i mitt hjärta att vara utan dig. 
 
När du precis tagit dina sista andetag dog även en stor del av mig. Jag kommer aldrig glömma hur mycket du betydde för mig, betyder. 

Det var under min värsta tonårstid du försvann, när jag hade velat prata med dig och behövt dig som mest. Att kämpa mig igenom dendär jävla skolan... Gå ut nian med dina ord "jag hoppas jag hinner vara med när Ellen går ut nian" men du hann inte. Du fick aldrig veta att jag kämpade mer än vad jag egentligen orkade för din skull för att du och pappa skulle bli stolta. 
 
Gymnasiet blev en nystart, nya vänner som inte visste något och en underbar pojkvän som stöttade mig mer än någon annan någonsin gjort, underbara Robin! 
 
Även i gymnaset kämpade jag mer än jag klarade, jag fick jobb efter jobb, skolan och ny pojkvän. 
En pojkvän som fick mig så fruktansvärt lycklig men aldrig någonsin kommer någon kunna göra mig mer olycklig än vad han fick mig att bli.
 
När jag stack ifrån en person som rivit oändliga sår i både hjärta och själ var jag sååå nära att träffa dig. Jag trodde aldrig någonsin att jag skulle överleva. Men jag hörde dina ord du skulle sagt till mig "Ellen, skärp dig, du får inte ha sånahär tankar. Du kommer må bättre och du är starkare än såhär". 
 
Varenda dag tänker jag på dig.. Och jag saknar dig, usch dom jävla orden är så fruktansvärt fjuttiga.
 
Jag hoppas du är stolt över mig mamma. Du hade varit ÖVERLYCKLIG över att jag är hudterapeut och har tillgång till spa när jag vill, att jag är på Birkabåten som jag ÄLSKAR att vara och dessutom egen företagare. Jag hoppas att jag fortsätter med mitt yrke när jag kommer upp till dig för då ska du få så mycket behandlingar så du tröttnar, älskade mamma.
 
Jag minns dina sista 10 minuter hemma, dom sista minuterna strax efter du tagit ditt sista andetag. Jag pappa och anna kom hem från sandviken, jag gick bara förbi mammas kompis som var kvar, det gick på automatik att nästan springa in i ditt sovrum. Jag tror jag inte ens tog av mig jackan. Jag såg min älskade storasysyer med sin arm över ditt bröst och sitt ansikte ner i madrassen. Jag tog händerna för munnen och skrek, fast det kom bara luft "papppaaah". Vi stod runt din säng, jag kunde inte nudda dig... Sista gången jag nuddade dig var bara några timmar tidigare och jag sa "nu har vi klätt julgranen och nu ska jag och anna iväg och träna konståkning, vi ses sen. jag älskar dig"
 
Jag kommer aldrig kunna förstå eller acceptera varför...