Det gör extra ont
I morgon börjar mitt liv som 22åring..
Jag tycker fortfarande att det är ofattbart. Ofattbart hur ett barn ska behöva mista sin mamma.
Jag var 11 när min farbror Manke dog och cancern började leva i din kropp och blev som en extra familjemedlem. En ovälkommen sådan.
Det blev en gång resa som du kämpade med varenda dag. Dag in och dag ut. En gång i 5an hade du hade opererat dig, du var alldeles blågul runt ögat och det syntes fast du hade solglasögon.
Du ville alltid se snygg och fräsch ut och jag minns hur 3 killar i klassen sa "jävlar va snygg morsa du har" och jag skämdes. Skämdes för att du ville vara vardagligt fin.. Det tog över ett år innan du började använda mjukisbyxorna jag hade köpt till dig till då du blev sjukskriven. Du ville inte bli 'lat och ful'. Idag tackar jag dig för din envishet!
Du fick hänga med mitt första år i högstadiet, min första riktiga pojkvän, och du hann förstå att jag hade det tufft i skolan, och om du bara visste hur det blev sen...
Jag minns nästan ingenting från 8an, förutom när jag gjorde slut med Micke och det gjorde knappt ont, det var bara en månad efter att du lämnat oss.
Men jag minns samtalet jag och pappa hade med skolan när min bästa vän ringde efter pappa för jag grät så jag inte fick luft i skolan en gång. Hur dom skulle sätta upp en plan för mig, specialläxor och prov vilket jag alltid kommer vara tacksam för.
Det som fortfarande påminner mig och som jag minns starkt är alla kvällarna. Kvällarna med dessa panikattacker. Det gjorde så förbannat jävla ont, hur jag skrek i kudden, hur det kändes som att syret omkring mig var slut för jag kunde inte andas. När jag gick ut i skogen och skrek.. Hur jag ibland gjorde illa mig själv för jag stod inte ut med smärtan i bröstet.
Ibland blev det så outhärdligt att jag var tvungen att gå till pappa för att få höra dom allra jobbigaste orden när jag frågade "kommer mamma aldrig mer tillbaka?" Och han måste svara "nej gumman, mamma är död" och jag kunde nöja mig med svaret och somna.
Sommarlovet kom och Robin dök upp. Människan som räddade mig. Han som fanns där oavsett dag och tid, som gjorde allt i sin makt för att jag skulle må bra. Jag kommer vara evigt tacksam för tiden jag fick med dig. Ända sedan han bröt kontakten efter vi gick skilda vägar och skrev "en dag kommer jag ringa dig, en dag" och jag väntar fortfarande, snart 5 år senare.
Gymnasiet blev en nystart. Nya vänner, jag vågade sätta nya mål i livet och jag påbörjade det absolut bästa yrket man kan tänka sig, som hudterapeut.
Men denna nystart innebar även nya prövningar.. Daniel blev min andra halva, vi flyttade ihop och förlovade oss. Allt var så bra. Så hände det som inte får hända, han förlorade sin mamma och jag min svärmor. En svörmor som blev min extramamma redan första gången vi träffades. Efter 3 veckor förstörs mitt knä, min morfar dör och jag ligger sjukskriven i sängen från skola och extrajobb... Han var ju Den, men han var också den som förstörde mig till grunden och där trodde jag inte att jag skulle överleva. Skräcken som uppstår i skrivandets skede och pulsen ökar är obeskrivlig. Då ville jag somna och aldrig vakna, på riktigt..
Fråga mig inte hur men jag kom upp, sakta sakta sakta började jag se ljus.
Idag, två år senare har jag mer erfarenhet än jag någonsin trodde en 21åring kunde ha.
I morgon är det min 22a födelsedag, 8e födelsedagen utan min mamma, prick två år sedan jag fattade det svåraste, mest skrämmande och absolut viktigaste beslut någonsin. Att lämna honom...
Jag har min egna företaget, jag har ett jobb jag trodde jag bara kunde drömma om att få jobba på kryssningsfartyg och min alldeles egna fina lägenhet.
Jag är lyckligt lottad som har dom finaste vännerna, bästa systrarna, moster till 3 fantastiska prinsessor, en pappa som alltid ställer upp och världens bästa farmor och farfar, en underbar släkt och min alldeles egna Lina!
Ord kan inte beskriva hur mycket jag saknar min mamma. Jag hade velat få mer tid med dig men jag är oändligt tacksam att jag fick 14 underbara år med dig. All den kärlek du gav mig och mina två systrar bevarar jag tills jag träffar Honom och jag får egna barn jag kan visa minst lika mycket kärlek till, för jag ska bli som dig- världens bästa mamma!
Detta var 4 dagar innan du somnade in. Den sista och första gången på 2 månader du stod upp med hjälp av oss.
Det gör så ont. Så jävla jävla ont.
Du är och kommer alltid att vara stark!<3