kärlek

Jag ska lägga in bilder på datorn så kan kan jag lägga upp alla fina bilder på min son 🙈😍 
Ikväll är det bara jag & neo  -snyggfarsan är på bio :)
Åkt skridskor idag innan ett spagäng på Princess och masserade. 
Imorgon kommer leiah hem och jag får finfrämmande av Anna, Ludwig och oliwer

Så himla ovant

Hej. 
Joel jobbade halvdag i måndags då vi skulle till BVC och han på ett möte på stan. I tisdags gick dagen faktiskt fort, gjorde lite nytta hemma, tränade och lagade mat, men igår var det hemskt. Jag och Neo sov till 9.30 (sååå skönt) sen tog jag tag i en massa tråkiga ärenden med företaget, skatteverket, f-kassan m.m innan en 5km lång promenad. Jag städade tvättade och fixade ordning i min garderob och bort med alla gravidkläder. Sen kom svärmor så jag fixade hennes naglar sedan var det dags att börja med maten. Joel kom hem vid 18 (hatar att han är borta 12 timmar om dagen). 
Idag har jag suttt i soffan och fortsatt med viktiga tråkiga saker som f-kassan, folksam, BB och diverse. Senare kommer en kompis och ska färga fransar och bryn, ska städa på övervåningen innan samt ta en powerwalk :) 
Ska köra lite hemmaträning idag också -tråkigt men SÅ välbehövligt!

Neo är helt fantastisk. I måndags var vi hos BVC och över natten fick han sååå ont i magen. sov nog bara 3h den natten. Hon gav oss andra d-vitamindroppar (som jag för övrligt inte vågat ta en då jag tror att det var dom som orsakade hans mage). Eftermiddagen var hemsk när joel var på mötet, han skrek och hade såå ont, jag grät minst lika mycket. Joel skyndade sig hem och hade köpt droppar på apoteket som skulle hjälpa. Magen lugnade sig på kvällen och nu är han mest gasig. Aldrig känt mig så hjälplös i hela mitt liv. Ett sådant litet barn, ett litet liv som inte förstår varför han har ont och att man inte kan göra någonting. HUA! 
 
Jag kan sitta och titta på Neo i timmar, se hur han andas, se hans välformade ansikte, hans långa hår och inse att han är ren perfektion. HUR kan han vara min!?
 
Som alla säger "man glömmer graviditeten och förlossningen" men det har jag definitivt inte gjort.. Det kanske kommer, men.. Det var trots 9 helvetesmånader så värt det. Jag ser inte fram emot det för fem öre igen, men att se denna lilla varselse, och att man kan betyda ALLT för någon, någon som överlever på grund av mig, som äter vad MIN kropp skapar, det... det är något alla borde få och vilja uppleva! 
 
Min älskade son, tänk att jag är mamma, och alltid kommer vara! 
 

våran bebis

Det började tisdag den 2/1 kväll med starka sammandragningar. Onsdag hade jag täta sammandragningar mest hela dagen och avtog på eftermiddagen.
På torsdagen bad jag Joel stanna hemma från jobbet, hade rejäla känningar från det att jag vaknade och höll i sig. Åkte på lunch hos Lasse & Annica, vi kastade i oss maten efter att jag ringde förlossningen som bad oss komma. Det kändes så overkligt och SÅ långt borta. 
Fick komma in på ett rum för att mäta värkarna som hade börjat, låg kanske 40 min sedan in på gynundersökning där jag bara var 1cm öppen. Hon bad mig att gå och promenera runt en timme. Sagt och gjort men värkarna blev starkare och starkare, stod lutad mot joel och kramade sönder hans luva. 
Vi gick till kiosken och köpte en korv med bröd till mig, gick lite fram och tillbaka men klarade inte mer än 40 min. 
Hon mätte värkarna och sa att dom är väldigt intensiva men att det KAN ta tid så hon tyckte vi skulle åka hem. 
Hade en dålig magkänsla men vi åkte hemåt. Jag tog ett bad och på mig på soffan inlindad i värmefilt och tog snabba tuggor mat mellan värkarna. Efter 2h får Joel ringa och säga att vi kommer in igen. 
Blir snabbt undersökt och bm säger "du är öppen 6.5 du ska in och föda barn snart" (på det beräknade datumet)
In på ett förlossningsrum där jag får byta om, får all dropp och mediciner jag skulle ha under förlossningen och allt därtill. 
Allt gick som det skulle, blev öppen 10cm och lillen skulle bara sjunka ner, satte mig på pilatesbollen igen och inte ens en minut senare rusar barnmorskor in och frågar om jag har värk och jag sa "mnjaeh men de känns verkligen som jag ska sluta på mig å de håller i sig" så 26 minuter senare var han ute. Komplikationerna blev att jag kände INGENTING mer än att vara sjukt bajsnödig. Fick hjälp att veta när jag skulle krysta (Hur fan man gör de å utan värkar) sen sjönk lillens puls till 5-25 slag i minuten så alla var blixt stilla å tysta. 
Till slut tog överläkaren över och sa "detta är sista chansen sen måste det bli akut kejsarsnitt" jag har aldrig tagit i så mycket i hela mitt liv, men ut kom HAN!!
Jag blev kvar ett dygn och åkte hem lördag eftermiddag! 

Dessa två första veckor kändes som en evighet och som en minut.
Lite komplikationer med min kropp så börjar jag äntligen bli smärtfri, vi har börjat gå ut och gå varje dag samt åkt skridskor två gånger, åkt pulka och hälsat på i Bålsta!
Första veckan var leiah hos sin mamma och det var ju bra så vi fick "lära oss" vem denna krabat var! Denna vecka när leiah har varit hemma har hon varit helt fantastisk. Så snäll!! 

Bildbomb kommer 😍