hormoner, ilska och tårar
Det är så blandat. Blandade känslor och tankar.
Allt från hur jobbigt det faktiskt är nu och saknaden att vara smärtfri, ha ork och energi och framförallt -TRÄNINGEN. Tänk att det gått exakt 9 månader sedan jag drog av ett ordentligt pass. Gymmet som är min fristad. Och att inte ens kunna gå ut och gå pga foglossningen. Att känna sig så extremt jävla otränad och musklerna som totalt tinat bort. Det gör så ont i hela mig. Allt jag strävat efter på gymmet är som bortblåst. Så hårt jag kämpat under 3 års tid är bortkastat efter 9 månader.
Den här tiden är extra jobbig också, då min älskade mamma bara hade ett par dagar kvar vid liv.
Att vara ensam hemma har aldrig varit min grej.. och nu dessutom tänka å oroa sig så jävla mycket över pengar. Jag HATAR att vara egen dessa gånger kan jag lova.
Jag blir stressad över hur det ser ut här hemma. Och den enda i familjen som har krav på mig att jag ska göra saker -det är bara jag själv.
Joel skulle aldrig ens klaga på att disken inte är fixad eller att det är obäddat. Men det gör jag.
Jag är inte van att ta hjälp eller få hjälp. Vill klara allt själv. Vill inte känna mig misslyckad och dålig -det har jag gjort så det räcker.
Trots att jag lämnade leiah 10, handlat och en kompis var här för att fixa ögonbrynen, jag har bäddat, fixat disk, slagit in paket och tvättat så är det långt ifrån vad min vardag egentligen är. Det gör jag plus 10h jobb och 2h träning.
Hur ska jag klara detta? Jag blir galen av att bara "ligga still".
Nu vill jag ha hem min sambo så han får trösta mig... :(
