Älskade mamma
När min syster var 14, och jag var då bara 8(2001) så fick hon ätstörningar, som var välödigt nära till aneroxia.
Hela familjen fick kämpa dag in och dag ut, men efter ca 1,5-2 år så kom hon upp till mamma och pappa på natten runt 1-tiden och sa "det är borta nu, jag vill ha ostkaka i morgon".
Och det var helt borta, när jag kom hem från skolan åt hon en STOR tallrik med makaroner, det glömmer jag aldrig. Hon var så stark, hon klarade till och med sig ur situationen helt själv!
När jag var 10 år (2004) så sa pappa att han och mamma skulle separera för att hon inte ville bo kvär här och att pappa var mer en vän.. Men det blev inte så, och hon stannade kvar för att hon visste inte att vi skulle ta det SÅ svårt och jobbigt, hon lovade att prova i alla fall.
När jag var 11(2005) så skulle jag på skidtävling, men pappa kom hem precis och öppnade bildörren och satte sig på huk där jag satt och sa "det har hänt något fruktansvärt i natt" och min första tanke var att dom skulle separera, men han sa "manke har dött".
Min farbror som var 42 år hade alltså bara somnat in i en hjärnblödning på natten. han hade fått några hjärnproppar tidigare och så, men ALDRIG hade man kunnat tänka sig att han skulle somna in den 21 februari. Det kom som en stor chock, han var alltid så himla snäll, kom alltid på födelsedagar och namnsdagar! Jag saknar dig Manke :(¨
I början av sommarlovet så fick mamma en knöl på ögonlocket, och en dag som jag speciellt kommer ihåg, mamma och jag stog i badrummet och hon sa "vad är detta för något?" och smekte försiktigt knölen på ögonlocket och jag sa "men åk in till hälsocentralen med det" och det gjorde hon i mitten av sommaren och dom sa att det bara var en vagel att den skulle gå bort av sig själv.
Men i slutet av sommaren så var den kvar och den växte, så hon sökte igen och dom tittade och bestämde att hon skulle få komma till ögonmottagningen i gävleUnder den väntan, i 3 månader fich hon mer och mer ont, och den växte och hon började se dubbelt, när hon kom dit blev hon kallad till överläkare som sa "det är ingen tumör utan en vagel som ska opereras".
I två månader väntade hon på operation och då är vi inne i januari 06 och knölen växte och gjorde fruktansvärt ont. Hon blev sjukskriven från sitt vikariat på ett dagos. När det ÄNTLIGEN var dags för att operera säger läkaren i sista minuten när mamma låg där klar för operation "nej jag kan inte operera dig för jag vat inte vad detdär ä, jag är osäker på att det är en vagelr" så hon ville ta ett prov och det blev av några veckor efter, och provet skickades runt i sverige i ca 6 veckor utan svar.
Ingen visste vad det var för knöl och smärtan blev värre och hon gick och höll för ögat mest hela dagarna. Hon kunde inte titta på tv, inte gå ut och motionera, det var på dagarna som det ändå var OKEJ med ögat så hon städade och ja, fördröjde tiden...
Vid en magnetröntgen i februari 06 såg dom att det växte in i ögonhålan. Dom bestämde att ett nytt prov skulle tas för utredning, och inför det andra provet april 06 fick vi reda på att det liknade ett aggressivt basaliom som dom hade sett i första provet, men vi hade tidigare fått informationen om att det var en godartat basaliom som hon hade på näsa och bröstkorg, ungefär år 2000.
Vi fick inget svar på det provet heller som skickades runt i landet några veckor, men äntligen insåg dom att mamma inte kunde vänta längre på operation, hon grät av smärta och rent av klättrade på väggarna.
Så i april 06 utfördes den och då visade det sig att tmören var stor som en halv pingisboll och växte in i ögonhålan och tårkanalen som dom var tvugna att ta bort, den skickades på analys och där konstaterade som att det var en elakartad cancertumör med strålbehandling som följd. Den behandlades i gävle/uppsala sommaren 06 i 6 veckor.
Hon fick massa ögondroppar och salvor som skulle hålla ögat vått för hon hade ändå LITE syn kvar på det.
Efter operation och strålbehandling skulle hon plastikopereras, för dom varit tvugna att ta bort mycket från övre ögonlocket, men i stället blev det problem efter strålbehandlingen och svårläkt hornhinna, och det kom en akut smärta en vecka efter avslutad behandling och hon sökte igen, där sa dom att hornhinnan var sårig och hon fick en salva, fuktande ögondroppar och så började hon ha ont dygnet runt och nu kunde hon inte heller titta med det andra ögat eftersom det blev så pass påverkat. Hon åkte till ögonmottagningen fram och tillbaka i veckor.
Ingenting hjälpte och smärtan för henne blev outhärdlig och dom provade med massa salvor men Ingenting hjälpte och hon blev otroligt ljuskänslig, så hon kunde inte ens gå ut till brevlådan, och efter ca 4 veckor skulle hon få operera in en bandagelins (som skulle skydda/hjälpa hornhinnan att läka) som tidigare misslyckats när dom skulle operera in den.. Och det gjorde den även nu, den var mest ivägen, obehaglig, den vek sig under ögonlocket osv.
Det blev en ny operation och dom bestämde att operera ögats egen slemhinna som skydd. Den operationen misslyckades och stygnen släppte efter två dygn och hon var helt slut och hade så fruktansvärt ont, hon orkade inte mer helt enkelt..
Hon fick komma till Akademiska sjukhuset i uppsala, där han tog mammas smärta på största allvar och skrev genast ut morfin för att bli smärtfri, och hon skulle samtigit träffa en ögonläkare för att titta hur det såg ut, och det blev en akut operation redan morgonen efter. Det handlade om att rädda ögat denna gången!!
Hon opererade in en fosterhinna och tillsammans med morfinet gjorde att hon ÄNTLIGEN blev smärtfri!
Det tog ett tag innan dom visste rätt mängd på morfinet, men i december 06 kunde ögat läka och hon kunde se normalt med det friska ögat igen, Helt fantastiskt skönt för både henne och oss!
Vintern bestod av att vänta på plastikoperation som gjordes mars 07, hon kunde inte se med ögat, eller hon kunde se lite ljus och att det var någon där, men ingen klar bild på långa vägar, och hon kunde inte blinka och ögat var torrt hela tiden så vi fick droppa, droppa och droppa. Det blev bättre för dom opererade även in en slemhinna från underläppans insida in under ögonlocket.
Vintern (2007) så kände hon att hon var bortdomnad i hakan, och det blev värre upp i läppen så hon sökte för det också och dom sa att det var en finne som var påväg upp som kommit åt en nerv.
Men det blev sämre och hon började få ont i käken och hon trodde att det var en tand som blivit infekterad eller något så hon gick dit men dom sa att det inte var något.
Hon röntgades och det visade sig att det var något långt bak liksom framför örat. Dom skulle ta prov innan dom opererade, så dom borrade genom hela käken och tog ett prov, och det visade sig vara samma som ögat...
Det var alltså 2 veckor innan jul, och hon kunde ju knappt prata och kinden var stor som en knuten hand.
jag minns inte riktigt vad dom gjorde men sedan i början av januari så kände hon att hon hade håll i ena sidan vid lungan, och trodde att det var gaser.
Hon passade på att fråga när hon ändå var på sjukhuset och dom lyssnade och röntgade lungorna och magen.
På kvällen var bara jag och mamma hemma för pappa hade åkt fram och skulle lämna mellansyrran Anna vid bussen.
Mammas mobil ringer och hon var påväg ner för trappan för att hänga tvätt, hon svarar och sa "ja hej, ja de var ju br.... jaha.... ja, tack hejdå..:" och så började hon grina, vi gick till vardagsrummet och hon sa att det var en "förändring" i lungan och att hon skulle åka in dagen därpå och prata mer.
Jag och mamma satt och grät och jag hörde att pappa kom, jag gick och öppnade dörren och sa "det är bäst att du kommer in" och så började jag gråta igen.
Vi 3 satt där och han sa att "det kan inte var något som kommit så fort"
Det var en fredag dom åkte in på och jag och Anna var i valbo medans dom var i gävle på sjukhuset, det tog två timmar, 3 timmar och sedan ringde pappa och sa att dom är där om 5 min.
Vi satte oss i bilen och han parkerade och vände sig om och sa "det har spridigt sig till lungan och levern och dom tror inte det går att bota".
Hemresan var fruktansvärd.. Men kom hem till slut och ja, jag minns nästan ingenting.
Hon skulle få cellgiftsbehandlingar i 6 månader frammåt en gång var 3e vecka. Hon mådde fruktansvärt dåligt första gångerna, men blev bättre.
Sommaren 2008 i augusti var hon bortdomnad i skinkorna, såklart kollade dom det och röntkade och det visade sig vara en tumör på ryggraden också.
Hon fick fortsätta behandlingarna ett tag till..
Den 18 oktober på natten åkte Anna till grekland med sin dåvarande pojkvän..
Jag var skridskoskoletärare på söndagsförmiddagen och farmor hämtade mig som planerat.
Satte mig i bilen och hon frågade om jag hade pratat med pappa då sa jag nej? Hon sa att mamma och han hade åkt in för hon hade så fruktansvärt ont i huvudet.
Jag stannade hos farmor och farfar och maddis kom dit, pappa ringde och sa att han kommer hem och hämtar saker för han blir kvar där i natt.
Han kom till farmor och farfar och sa att "nu är det inte bra alls".
Jag och maddis åkte hem på kvällen och pappa ringde och sa att det var en hjärnblödning och att vi skulle komm in så fort vi kunde morgonen därpå. Vi åkte ju in på måndagsmorgonen och vi gick in till mamma, och hon låg bara där, blek och stilla, läkaren kom strax efter och väckte mamma och frågade om hon hade ont, och mamma tittade på mig med en alldeles tom blick, tom och genomskinlig och frågande blick som jag ALDRIG kommer glömma. Det var som om att hon sa till mig, via ögonkontakt "varför är jag här? vad har hänt? Varför är jag såhär??"
Vi 3 satte oss i ett rum och pappa sa att hon hade en stor hjärnblödning och dom trodde inte att hon skulle klara mer än 3-4 dygn.
Maddis och pappa turades om att sova kvar på sjukhuset och jag spenderade mina dagar bredvid mamma eller ute vid tvn på sjukhuset.
redan på onsdagen var mamma mycket bättre, kunde prata LITE, hjärnan hade ju svullnat upp och det påverkade talet.
Hon blev piggare på torsdagen och kunde prata lite bättre, och lördagen och söndagen åt hon till och med lite och pratade mera.
Jag åkte till stockholm till min dåvarande pojkvän på onsdagen, och pappa sa att mamma bara blev bättre, så jag kunde nästan helt slappna av i 4 dagar..
När jag kom hem så hade dom planerat att mamma ska få komma till sjukhuset i sandviken, och det fick hon, och blev där i 1,5-2 veckor och sedan VILLE hon verkligen hem, hon var pigg och pratade jättebra.
hon fick komma hem och det var jätteskönt för henne, hon åkte ju rullstol för hon hade svårt att gå pga knölen i ryggen växte..
Hon hade jättebra aptit, och det har hon haft hela tiden, vi spelade spel, såg på tv och ja, hon var nästan sig själv, TILL SÄTTET...
Det låter säkert HUR konstigt som helst att jag skriver "och hon kunde prata JÄTTEBRA" men det var som att hon var ett barn samtidigt som hon var 110 år gammal, det går inte att beskriva! Men från det att ligga, nästan död till att prata och fråga och vara glad och att få komma hem, det.. det går bara att förstå om man har upplevt det själv!
Hon mindes inget, alltså, om man sa tex "Helene hälsar" så kunde hon inte koppla vem det var, det gjorde henne jättefrustrerad. Speciellt när vi försökte berätta att anna, hennes dotter var i grekland och skulle komma hem om en vecka (anna åkte ju samma dag som mamma åkte in)
Den 18e december en Onsdag så kom 3 kompisar från sthlm som hon känt sedan 1an och hon var med och pratade och skrattade hela tiden. Men på torsdagen ville hon inte gå upp från sängen, hon åt ingenting och allt var så mycket sämre.
Det var lika på fredagen och lördagen och jag och Anna hade varit på träning och vi kom hem och pappa sa att mamma ville bli sövd, att hon ville somna in för gott nu, så dom bestämde att hon skulle få bli sövd och slippa ha så fruktansvärt ont som hon hade nästan hela tiden, slippa den förbannade oron och ångesten, slippa alla mardrömmar som hon fick av medicinen.
Hon sa "är detta våra sista 5 minuter tillsammans?" och pappa sa "ja troligtivis" och mamma sa "jag är så rädd, och ledsen, men jag älskar er" och vi sa "vi älskar dig med och vi kommer klara oss". hon fick 3 sprutor sammanlagt.. men hon somnade inte.
Jag satt inne hos mamma i 2 timmar och hon somnade inte, på kvällen fick hon en starkare spruta och sov hela natten och hela förmiddagen men sedan på söndagen var hon vaken igen någon timme, och jag höll hennes hand och hon smekte den, och jag viskade "jag älskar dig, och kommer alltid göra" och då klämde hon lite hårdare i min hand.
Hon fick en spruta och sov hela dagen, hela natten och hela dagen på måndagen, men när jag pappa och Anna kom hem från våran träning (igen) så mötte Nina oss i hallen (mammas bästis som kom på förmiddagen och skulle träffa mamma) men jag gick förbi Nina och gick in till mamma, där maddis satt på golvet med armen på hennes bröst och jag tittade på mamma och hon var alldeles blek, jag gick ut med händerna för munnen och sa PAPPA och då hade hon tagit sitt sista andetag 3 minuter innan vi kom hem :'(
Det västa av atllt var att dom kunde inte göra NÅT, INGENTING, och hon hade en tumör i huvudet också som var 3 x 6 cm, som då växte, så det var ju inte så långt kvar, men som sagt, man är ALDRIG förberädd, även om man vet om vad som ska hända :'(
Så jag vill därför säga, att ni ska tänka er för vad ni säger om era mammor/pappor/syskon osv..
Det kan hända vad och vem som helst, mamma gympade, sjäng, motionerade, simmade, jobbade, dansade, åt rätt, så det kan drabba vem fan som helst.
Det jag minns starkt var att det sista jag sa till mamma var "nu har vi klätt granen, hoppas du får se den sen. nu ska jagh ner och byta om och åka iväg och träna. Vi ses sen, Jag älskar dig" Men vi hann aldrig se snär du var i liv :(
Ta hand om er familj säger jag bara!
jag saknar dig♥
jättefint skrivet.. och jag beklagar, verkligen !