Jag var för i helvete ett BARN

Jag är så arg, så jävla arg.
Jag läser i kategorin "mamma". Ser vad jag själv skrivit och det är ofattbart.
Hur ett BARN, elva jävla år, ska behöva vara så ledsen, så orolig och var tvungen att hjälpa till med vuxensysslorna. 
 
Hur JAG, som var 13 år fick hjälpa mamma som grät hysteriskt när hon fick ett helvetes-besked när vi två var ensam hemma. Hur JAG var "tvungen" att trösta, att man ens ska behöva vara med om det!?
 
Hur ett barn, eller egentligen vi alla tre då maddis var 18, anna 16 och jag 10 när allt började, har varit tvugna att gå igenom detta.
 
Hur jag, som var 14 år fick hjälpa min mamma från sängen till rullstolen. Jag fick hjälpa min mamma att äta. Jag fick hjälpa min mamma med hygienen m.m. 
 
Hur jag, VI, fick se våran mamma och älskade sambo tinas bort, hur kroppen bara blev till skinn och skelett.
 
Det är så fruktansvärt jävla orättvist.  
 
Och allt på det, min farbror, svärmor, morfar, min absolut bästa vän som var min pojkvän hur han bröt kontakten för han var för kär i mig, han förstod ju mig, den enda som verkligen förstod och kunde läsa av mig. Hur jag sedan kunde vara så helvetes blind, vara så jävla blind av kärleken att flytta ihop och förlova mig, hur jag kunde vara så dum att stanna, och hur kärleken än en gång gjorde mig blind att försöka "lita". 
 
Gud vad jag är arg. FAN! 
 
 
 
 
 

words...

 
älskar denna låt, som jag dock inte orkar lyssna på nu... 
Mamma, jag saknar dig.

en saknad så stark

En saknad så enormt stark, 
en längtan efter att få träffas.
En saknad efter din närhet, 
en längtan efter dig.
Att få höra din röst igen skulle betyda allt.
Jag saknar dig mer än någon någonsin kan förstå! 
Jag saknar när vi varenda natt sa "jag älskar dig" till varandra.
Jag saknar att hitta på saker med dig.
Jag saknar ditt tjat. 
 
Jag önskar du kunde ha fått vara med lite längre, mamma. 
Så du hade fått veta vem jag bivit. 
Vem jag är.
 
Jag önskar jag visste att du var med mig.
Jag önskar att du är med oss allihopa.
 
Jag vet att du har det bra. 
 
Jag ska ta tag i saken och göra allt i min makt för att få träffa dig. På något sätt, om det är snat att vissa människor kan prata med dom döda. 
 
Jag ska. Nu är min saknad outhärdlig! ♥
Jag älskar dig min fina mamma!

livet

 

 

vem har sagt att livet ska vara så bra, lyckligt och enkelt? jag vet så många kompisar, jag vet så många människor som aldrig varit med om något riktigt jävla bakslag, och jag är så avundsjuk på dom.
farmor berättade att jag hade kommit hem till dom när jag var 7 år, gick i 1an och hade sagt "jag har inga kompisar att leka med, ingen vill vara med mig" och jag minns det knappt. men jag vet att allt fick en vändning i 4an och jag blev "populär".
allt började när jag var 10 år 2005. då min mamma fick en knöl vid ögat och min farbror somnade in i en hjärnblödning. att se pappa ledsen gjorde så fruktansvärt ont i hjärtat på mig. att se någon ha det svårt och jobbigt var hemskt. jag minns allt som om det vore igår.
jag fick kärleksbekymmer redan vid 11 års ålder när jag var tillsammans med jonas rönnlund, och jag var kär i den skiten som gjorde slut sååå många gånger, haha. idag skrattar jag åt det, men då mådde jag inte bra, trots att jag bara var barnet.
när jag var 11 så fick vi beskedet "din mamma har cancer". jag minns bara att mamma hade sååå ont. jag minns hur ljuskänslig hon var, minns hur hon alltid satt med kupan hand för ögat och liksom masserade.
jag minns när hon strålades varje dag i 6 veckor och jag åkte med rätt ofta i taxin till gävle sjukhus för att göra henne sällskap. hon strålades för att det inte skulle spridas.
tiden gick långsamt framåt och jag var nog minst lika orolig som mamma för att rädda hennes öga, för att hon skulle få se ut som hon gjorde och alla dessa plastikoperationer som stod på tur.
sen under denna tid har det varit SÅÅÅÅ många komplikationer som jag inte orkar, kan eller vill skriva ut. i alla fall så har i princip ingenting gått som det ska...
läkarna upptäcker efter ett år att cancern hade spridit sig, till käken. det skulle ju för i helvete inte hända!!! i väntan på operation upptäcker mamma att hon lätt blev flåsig och allt var extra jobbigt. hon hade nämt det vid ett läkarbesök och det var en kväll i februari som jag och mamma var ensamma hemma.
hennes gamla sony ericsson ringer och det ligger på laddning på golvet. klockan är runt 18 och hon bär på en tvättkorg och är påväg ner till tvättstugan, springer med mobilen till henne och hon svarar. minns hur hon sätter handen mot munnen och släpper tvättkorgen. dom lägger på och mamma bryter ihop. jag blev så rädd. så fruktansvärt jävla rädd. jag ledde henne till soffan och efter en liten stund sa hon att det var läkaren som ringde, och att det är "förändringar" i lungan och att hon ska komma in i morgon bitti.
jag fattade direkt. pappa kommer hem efter 10 minuter, jag öppnar dörren och säger "du borde komma in" och bryter ihop.
han sätter sig och håller om mamma och mig, mamma berättar och han gråter. vi sa att vi inte skulle tänka mer på detta förän vi vet mera. jag minns inte när och hur vi berättade för mina systrar..
nästa dag kom och jag & anna var i valbo, timmarna gick och vi ville hem.. till slut kommer mamma och pappa, pappa parkerar, vänder sig om och säger "det... *gråter* har spridit sig till lungan och levern och går troligtvis inte att bota" (men så sa han för att inte göra mig ännu mer orolig. mamma var alltså obotligt sjuk). jag grät hela vägen hem. satt med samma tomma blick som jag har än idag, mascaran rann och jag bara grät. mamma hade fått lugnade som tur var.
min äldsta älskade syster som då gick lumpen, skulle komma hem 4 dagar senare.. vi ville inte berätta för henne när hon var där borta så att dölja detta för henne var nog bland det värsta och jobbigaste vi gjort.
cellgifter påbörjades och jag minns allt hår i duschen. jag tog upp det och jag grät. min fina mamma.
jag minns att hon berättade att hon hade kräkts pga behandlingen tidigare på dagen och jag fick panik och sprang in i ett annat rum. (har spyfobi).
jag minns allt så väl, men jag vet att det är sååå mycket jag inte minns.
på sommaren 2008 upptäcker dom en tumör påryggraden, trots cellgifterna.
18/10 åker mamma in akut för en hjärnblödning förorsakad av en hjärntumör. läkarna gav henne tre dygn, men hon klarade 2 månader och fick komma hem sista tiden.
jag tänker inte gå in på hur hon var, för från den 18 oktober 2008 dog min mamma, men Inger Lundberg var vid liv. den 22 december somnade mamma in. vi fick säga farväl, hon sa att hon var rädd, men att vi inte ska vara ledsna och att hon älskar oss. att stå vid sängkaten, säga farväl FÖRALLTID till sin egen mamma när man är 14 år. det är FAN inte lätt.
det enda tonårspratet jag hann ha med mamma var när jag fick min mens när jag var 11, och att jag skulle börja med minipiller. men inget mer. inget alkohol-prat, inget gymnasie-prat, inget pojkväns-prat, ingenting.
det jobbigaste av allt som jag känner just nu... det är att hon aldrig fick träffa Robin, min pojkvän som gjorde så jag överlevde efter att hon gått bort, som förstod mig till 1 000 000 000, som från ingen stans sa en kväll när vi skulle sova "vi pratar med din mamma" och han började prata och berätta för/till henne. att mamma aldrig hann träffa den pojkvän jag TRODDE var mannen i mitt liv, Daniel, som jag flyttade ihop med, som jag förlovade mig med, som jag skapade ett eget riktigt liv tillsammans med. en fruktansvärt fin person som du hade älskat.
och just nu. att inte ha en mamma och få gråta hos.
"tänk om" jag hade fått en sista kram, kunnat uppskatta tiden mer, få säga jag älskar dig mycket mer, alltid sagt ja till att spela spel och umgås... tänk om.
jag är din dotter, och kommer alltid vara det. min saknad efter dig är... ni anar inte. min mamma fick inte se min student, fick inte se annas student, fick inte se maddis två underbara barn. min mamma hann aldrig bli mormor. min mamma hann aldrig få ett RIKTIGT jobb för hon pluggade & vikarierade. min mamma som ALLTID fanns och ville allas bästa.
du lever kvar inom oss, och det kommer du alltid att göra.
älskade mamma, hoppas du har haft en bra Mors Dag! ♥ jag har plockat en bukett liljekonvaljer och satt bredvid ett fint kort på dig på "ditt" bord.
och allt som händer nu. med knäskadan som skedde för 1.5 år sedan, magen som akutopererats två gånger, separerat och har ingen aning om vart jag vill i livet. tänk om jag fick ett enda litet svar från min mamma, en enda liten åsikt eller tips. tänk om.
du var en fruktansvärt fin och underbar person.
vi alla saknar dig!

 

jag som person har förändrats sjukt mycket. jag är för det mesta alltid glad, vill så sällan det bara går ha bråk och surigheter omkring mig för mitt liv är för kort för det. mitt liv är för kort för att må som jag gör nu, och jag gör allt i min makt för att hitta saker som jag mår bra av. och det går bra. hyffsat bra i alla fall. jag har ett hjärta av stål som vägrar samarbeta med min hjärna, i alla dess slag. 

jag har inte tid att vara blyg, jag har inte tid att vara tyst och inte säga vad jag tycker och vill. jag har inte tid att VÄNTA. 

jag vill leva, här nu och tills jag dör. jag ska bli bra i mage, knä och munnen nu efter ja tog bort visdomstanden och jag ska träna. utan träning är jag inte jag. utan mina vänner, jobb, yrke, intressen, familj är jag inte jag. jag njuter varje sekund jag umgås med alla mina nya och gamla vänner.

jag vill älska livet så som om det vore perfekt, och mitt liv ska bli just det en dag, det ska fan i mig bli PERFEKT

 
 
 

i´ll remember

 

ofta när jag åker förbi minneslunden i årsunda får jag en klump i magen, tårarna fylls i mina ögon och en längtan så svårt att förklara.
jag vill så gärna åka dit. hälsa på känns som fel ord, men åka dit, få prata. jag vill inte åka ensam, samtidigt som jag inte vill att någon ska vara med mig.
jag tänker så ofta på dig, och min saknad tar snart död på mig.
att jag önskar du vore här är alldeles för fjuttiga ord. jag skulle kunna döda för att bara få en sista kram.
jag minns när du låg på sjukhus-sängen som vi lånade eftersom du fick komma hem sista tiden. jag minns när du låg där, blek, mager och... död.
jag minns dina händer, dom blev plattare och blekare.
jag nuddade dig aldrig.
jag önskar jag hade nuddat dig. pussat dig en sista gång.
jag minns när dom där två jävlarna kom in i huset. dödförklarade dig och hämtade dig. då lämnade du oss för gott.
när låten "det vackraste" kom på begravningen. då kom allt. jag fick klappar och smekningar från alla håll och kanter när jag satt frammåtlutad och nästan skrek av gråt. jag mindes varenda jävla stund tillsammans med dig under hela den jävla låten.
då fick jag klart för mig att jag aldrig, aldrig, aldrig skulle få se dig igen.
min gosedjurs-kanin, som jag haft sedan jag föddes, han låg i garderoben jättelänge för jag kunde inte se honom, kunde inte röra honom för jag minns hur du pratade med honom, och han "viskade" i ditt öra och du berättade till mig. och så gjorde vi även när jag blev tonåring, det var våran grej. du pratade och berättade varenda kväll och gav oss massage i tre omgångar. du kunde ALLTID trolla fram något gott även om vi inte hade något hemma. du ville alltid spela spel, spela kort, promenera, umgås och sjunga.
jag mindes allt så starkt under den låten, att när du var ute och gick och jag mötte dig på cykel eller inlines och du blev sååå glad. du satte dig alltid på huk och höll ut armarna och jag kom med världens fart och kramade dig. när jag blev äldre ropade du "nej ellen, inte så fooort jag kommer ramla" och någon gång ramlade vi, men vad gjorde det!? ingen gjorde ju illa sig.
jag mindes så väl alla gånger du hade på högsta volym och du dansade och sjög i köket när jag och pappa kom hem. vi skrämde dig varenda gång sedan kittlade vi dig och du sa alltid "sscchh" mellan skratten, (vilket jag har ärvt).
jag mindes allt så väl.
när mina kompisar pratade om att dom hatade sin mamma, och dom bråkade jämt med mera så kom jag och tänka på hur det var mellan mig och mamma, och jag kan inte minnas en enda gång vi har varit osams. jag minns inte en enda gång hon fått mig att gråta eller skrikit åt mig. inte papa heller för den delen. den enda gången jag kan minnas på rak arm är när hon skulle prata och berätta en kväll när jag skulle sova och jag var sååå sur och grinig så hon bara sa god natt utan att fortsätta prata och att jag skulle vara gladare i morgon, men då gick jag upp och sa förlåt för jag fick så dåligt samvete. och när pappa skällde på mig när jag hade rivit upp hela tapeten, då var jag sååå ledsen och arg på mig själv. och så en gång när jag var hos Emil i 7an, jag missade bussen och jag skulle ta nästa, och missar den också vilket INTE var meningen, jag mådde såååå dåligt över det för mamma och pappa och syrrerna trodde inte på mig utan dom trodde jag gjorde det med flit. jag frågade faktiskt pappa här om veckan om han mindes den gången vilket han gjorde och jag berättade att jag FAKTISKT missade bussen och att det inte var meningen att han skulle behöva komma in till sandviken och hämta mig, han godtog det jag sa och trodde på mig. hoppas bara mamma också gör det!!!
jag ville aldrig göra varken mamma eller pappa besvikna. jag hoppas aldrig att jag har gjort det heller...
jag är så fruktansvärt stolt över min familj. den kärlek jag har till pappa, mamma, maddis och anna, den går inte att beskriva!
tänk, min älskade familj. fast vi förlorade våran mamma och sambo så har vi klarat oss, fan vi har klarat oss. vi har inte blivit dåliga människor pga det, vi har aldrig missbrukat, vi har aldrig skolkat pga det, vi har fan aldrig ens haft en tanke på att ge upp.
mamma kommer alltid leva kvar. till och med moa-li 1,5 år pekar upp mot himmlen, ger en slängpuss mot mormor när vi frågar "vart är mormor?" och vi frågar "saknar du mormor" och lillhjärtat svarar "mmmm".
vi är så in i helskotta bra, vi är fruktansvärt bra människor som har gått igenom allt detta och myyycket mer.


om jag bara fick denna kväll tillbaka♥

minns den som igår och fan i helvete va ont det gör och fan vad jag saknar dig. 
min saknad och längtan efter dig går inte ens att beskriva.
fan för att det ska vara så orättvist!!!!
 
 
 

5 år sedan...

ikväll ska jag skriva ett brev till dig mamma.
måndag den 22/12-08 dog du, ca kl 17.15...
Jag minns knappt någonting.
Din begravning var i mitten av januari.
När du dog var jag tillsammans med Micke, men vi gjorde slut några dagar efter din begraving..
Jag gick ut 8an med G i alla ämnen. Minns mina vänner som stöttade mig dag in och dag ut, du skulle bara veta, mamma!
På sommaren träffade jag en kille som heter Robin. Det blev lite ljust igen och jag klarade av vardagen.
Jag började 9an med målen att få bra betyg och komma in på en bra gymnasielinje. Fortsatte lite med konståkning och mest som tränare.
Jag skaffade mig ett sommarjobb 09 också.. och började liksom vuxenlivet på riktigt.
Jag började i gymnasiet, och jag vill egentligen inte säga att jag började på en Hud & spa-utbildning för du skulle ha ÄLSKAT det så förbannat mycket! Ny skola och fem nya fantastiska vänner!
 
Gjorde slut med robin på sommaren 11 och träffade min nuvarande pojkvän Daniel strax därefter.
Den hösten var den första som jag mådde helt OK, tack vare Daniel.
 
Kämpade på som f*n med skolan och MASSOR av prov, inlämningar osv osv, du vet ju hur jag var inför lexförhör & prov... Vi åkte till egypten när vi varit tillsammans en månad, i två veckor. Det var en riktigt härlig resa, min första utan dig och pappa.
Jag fyllde 18 och festlivet började. Jag mådde bra då!
 
Anna flyttade även hemifrån och skaffade en fin liten etta.
Maddis berättar att hon är med BARN, och det blev världens sötaste Moa-Li! GUUUD om du bara var vid liv mamma, du hade ju fan dött av lycka i stället!
 
Vi skulle hyra Daniels mammas lägenhet på hösten 2011 när hon var i Thailand och livet var 90% bra, men i oktober 2012 omkom majsan i en trafikolycka i Thailand. och då blir allt svart igen... min knäskål slås ur led 1/12, och livet blir ännu mörkare att inte kunna jobba, gå, gå i skolan, träna eller veta om vi skulle åka till thailand, och när jag inte trodde det kunde bli värre, dör din pappa, min morfar! :'(
 
Vi åkte till Thailand i alla fall och alla dess omständigheter var resan OK. Vi kommer hem en månad senare och det är myyycket jag skulle vilja ha pratat med dig om också som inte kan skrivas här!
 
När jag ligger på sjukhus med knät berättar maddis att moa-li ska bli storasyster i augusti!
 
Livet har rullat på, examinationsprov, jobb på ilinium från maj, sommarjobb hela sommaren, och hösten har bestått av bara jobb.
 
VÄRLDENS sötaste Tuva föds i augusti, och världens tjockaste ;) du hade kidnappat henne!
 
Nu har jag jobbat 23 dagar i rad i december och på julafton åker vi till Thailand, om två dagar!!!! och även i år ska jag skicka upp en khom loy till dig.
 
Mamma, din yngsta dotter, minstingen, saknar dig så fruktansvärt jävla mycket!
 
Hade jag haft en önskning hade det varit att du fick komma tillbaka, du, majsan, manke och en frisk morfar!
 
 

bara ett barn

jag vill kunna förstå. 
jag vill kunna spola tillbaka och göra förändringar. 
jag var tio år när min mamma fick cancer. 
och jag skämdes över hennes öga när hon opererat sig för att det såg ut som om hon blivit slagen.
jag minns hur en klasskompis när vi gick i 4an frågade vad mamma gjort och jag sa "opererat sig" och sprang där ifrån.
 
jag minns inte ens när jag fick höra att det var cancer hon hade. 
jag visste ju för i helvete inte ens vad cancer var när jag var 11 år.
 
hur hamnade jag här!?
 
hur fan kunde jag hamna här idag? 
 
jag klarade skolan med bra betyg, 
jag klarade av att skaffa sommarjobb ett år mamma efter gått bort.
jag klarade av att fortsätta åka konståkning och vara tränare. 
 
jag klarade fan allt!?
jag höll mig borta från alkohol, droger och att börja röka. mycket tack vare rätt kompisar & pojkvän iofs.  och tack vare pappas tydliga beskrivning vad som skulle hända om jag gjorde något jävligt dumt. 
 
jag har aldrig provat röka, jag har aldrig druckit pga sorg och jag sitter här, i min biosoffa. i min lägenhet, med min katt och min fästman som snart kommer hem. 
 
hur fan kunde jag hamna här!?
 
jag är fan inte värd detta. jag var hemsk mot många vänner, och nära. tog ut sååå mycket ilska på dom som stod mig närmast, ändå stannade ni kvar! 
 
jag borde ju se mig själv som en jävla stjärna, en perfekt liten ängel, men så fan heller.
om jag bara kunde beskriva för er...
jag har alltid känt mig misslyckad, dålig och allmänt dålig person. 
 
jag förstår bara inte hur jag klarade det? min mamma, min älskade mamma som jag bara fick känna i 14  år. 
 
ibland HATAR jag livet.
om jag bara hade haft manke, mamma, majsan och morfar kvar i liv, då hade jag varit dendär perfekta äckliga lilla ängeln. men jag kommer aldrig, aldrig någonsin känna riktig jävla lycka igen! 
 
och det gör ont.

älskade älskade mamma

 
 

 
Här låg du, och var så jävla sjuk. Jag minns hur hårt det tog på mig att frakta hit rullstolar, möblera om, ta bort alla trösklar och ha sköterskor här varje dag.
 
OM JAG BARA KUNDE FÅ DIG TILLBAKA, en frisk mamma, som nu skulle ha varit mormor till två underbara änglar!!!! gud vad jag saknar dig!

mitt liv

min uppväxt var felfri. allt var toppen. underbara föräldrar och älskade systrar som jag kunde vara dryg mot.
När jag började ettan var jag utanför, mobbad är att ta i, men inte långt ifrån.
I tvåan ändrades det och jag blev "populär". Hade pojkvänner hela tiden, var alltid med vänner och var dendär "tuffa" tjejen som vågade skita ner sig, hoppa från femman, åka skateboard och cykla på killarnas BMX.
 
Mina bästa år i lågstadiet var 4an och 5an, sedan blev mamma sjuk.. och min farbror dog.
 
Jag började 7an och var lite mognare än dom flesta, vilket tror jag berodde mycket på att jag hade två storasystrar samt en allvarligt sjuk mamma så jag blev tvungen att bli stor. Blev kallad fjortis som så många andra, men denhär tiden var jag "ensam" fjortis. Skaffade nya pojkvänner och i 7an fick jag mitt hjärta krossat första gången.
 
Jag hade två liv, ett där jag försökte låta bli att tänka på helvetet hemma, och ett där jag levde i helvetet hemma. Jag har alltid haft tufft i skolan, tuffare skulle det bli.
 
Jag umgicks mycket med både tjejkompisar och killkompisar, kom alltid hem i tid och gjorde aldrig något dumt, förutom att bli skjutsad på moppe utan hjälm osv.
 
I åttan blev allt betydligt svårare. Mamma började med cellgifter, ändå fortsatte jag med konståkning, skola, vänner och fixa hemma tillsammans med resterande familj.
 
På höstterminen i åttan efter ett sommarlov vi hoppats på kunna njuta så kommer jag tillbaka till skolan, med en ännu sjukare mamma, med en nyupptäckt tumör på ryggraden samt förlängt cellgiftsbehandling. Men jag gick väl till skolan, tränade konståkning och var som vanligt, antar jag, för jag minns ingenting. Dendär jävla dagen, 18 oktober, då läkarna konstaterade att mamma hade en hjärnblödning, förorsakad av en hjärntumör och dom gav henne tre jävla dygn. Från den dagen träffade jag inte min riktiga MAMMA igen.... Jag minns inte om jag gick i skolan, hur mycket, vem jag umgicks med... ingenting. Det enda jag minns var att ca två veckor efter hjärnblödningen kunde mamma själv prata litegrann, och sa åt mig "åk till sthlm och träffa din pojkvän, du har ju höstlov" så det gjorde jag. Hade kontakt med pappa flera gånger om dagen, och mamma var sig lik, om inte lite bättre.
 
Jag minns bara vissa dagar från denna period, till exempel när mamma ville ha tatziki men kunde inte få fram vad hon menade, när hon frågade vart den "sista" var fast alla vi satt runt bordet, så menade hon ju vår katt Frasse, och när hon vräkte i sig glass, godis och wienerbröd!
Den 22 december, tog hon sitt sista andetag. Då är det bäcksvart. Minns inför mammas begravning, så hade jag skrivit en dikt som prästen läste, och hon kunde knappt läsa klart den. Jag och Micke, min dåvarande pojkvän gjorde slut någon veck efter mammas begravning, och ja... jag kunde inte må sämre. Jag FATTAR inte hur jag orkade gå till skolan, jag FATTAR inte hur jag orkade kliva upp ur sängen. Jag gick upp till pappa mitt i nätterna, näst intill hyperventilerade och frågade om mamma verkligen var död och aldrig kommer tillbaka och hans ärliga svar gjorde så jääävla ont.
Minns en dag i skolan ganska snart efter jullovet och min lediga tid, när jag varit hos kuratorn och vi skulle ha läxförhör på länder och dess huvudstäder. Jag kunde Sverige och våran huvudstad, samt spanien och Frankrike. av 28 länder tror jag. jag bröt ihop. fick gå och prata med min lärare som var såå underbar, och hon sa det, du är GRYM, som kan dessa 7  länder och 3 huvudstäder! Du behöver inte kunna mera, så började vi båda gråta.
 
Jag gick i leggins och pappas tjocktröja nästan varje dag...
 
Skolavslutningen i 8an, höll jag ett tal som löd "Som dom flesta vet, så gick min mamma bort i julas, och jag vill passa på att tacka alla vänner som ställt upp dag och natt och alla lärare för all hjälp ni givit mig. Tack" Och nästan alla grät, både i kören och i publiken.
 
jag började nian, och ja... det hade hänt så många förändringar så jag hann inte tänka så mycket, maddis och anna flyttade, jag hade träffat Robin och allt, liksom flöt på...
 
Gymnasiet blev en nystart. Nya kompisar som inte visste något, nya lärare och vetskapen "BARA tre år kvar" gjorde mig starkare. Livet var faktiskt helt okej, tills det fick en tvärvändning då jag gjorde slut med Robin.
 
Tack och lov dröjde det inte länge förän en annan mycket speciell person dök upp framför näsan på mig, Daniel.
Den hösten var jag glad. Förraförra hösten. och halva förra hösten. Annars är hösten den värsta jävla årstid som finns. Så dåligt som jag mår på hösten. fyfan.
 
Jag hade precis lärt känna Majsan, Daniels mamma, vi hade bokat resa till Thailand för att hälsa på henne och vi skulle bo i hennes lägenhet, så i 1.5 månad var det nästan 100% bra, så vände allt till botten som en jävla helvetes-sten. Majsan omkommer i en trafikolycka i Thailand 20/10.... En månad senare blir jag skadad och totalt jävla handikappad då mitt knä slogs ur led av smällen. Tolv dagar efter det dör min älskade morfar.
det har nu gått ett år. och jag har inte ens hunnit blinka.
jag har helt jävla ärligt, inte orkat känna efter, jag har inte orkat mått dåligt.
 
men nu gör jag det när det är höst. och jag mår helvete.
 
 
 
 
 
 
 
 

min mamma. älskade mamma

Jag saknar dig. 
glöm aldrig bort det!!! 
jag gråter inte varje dag längre.. 
jag tänker inte varenda sekund längre...
men när jag väl tänker.
 
Fy i helvete vad jag saknar dig.... :'( 

saknar dig

 
 
 
 

mamma, jag älskar dig

Till min älskade Mamma 27/12

Det var du, du som lärt mig allt, Det var du som lärde mig att stå stadigt på båda benen.
Dom gånger jag mådde dåligt fanns du alltid där, du lyssnade jämt och sa dom rätta orden.
Jag vill tacka dig, tacka för dom 14 år, 9 månader och 5 dagar med dig mamma.
Jag fattar inte att detta har hänt, jag behöver dig, Vi behöver dig, men som vi lovade, vi ska klara oss. Det känns så tomt.
Du lärde mig vad som är rätt och fel. Du lärde mig att tro på mig själv och acceptera livet som det kommer även om det är svårt.
Du kommer alltid finnas i mitt hjärta. 
Är det verkligen meningen!? Att må så fruktansvärt dåligt i 4 år, och bara kämpa och kämpa och se frammåt och aldrig klaga, men bara få dåliga besked?
Är det meningen att vi, Pappa, Madde, Anna & jag, släkt och vänner ska må såhär dåligt? Att livet ska vara slut när man är 43.
Mamma, lova att ha det så bra du kan och att du inte saknar oss för mycket. Att du gör allt du vill nu, gympar, sjunger, jobbar.

Jag älskar dig <3
 

jag hoppas, mer än något annat i hela universum att du har det bra. 
Idag är en sådan dag som jag tänker extra på dig, du köpte alltid någon present och vi fikade alltid gott fika. 
Jag saknar dig så innerligt, ingen kan förstå. 
Tänk om du fanns nu, då hade vi kunnat tagit en utekväll, bara du & jag och pratat. Pratat om livet, pratat om allt. Alla problem som finns och alla tankar och funderingar man bara kan dela med sin mamma.
Vi hade en väldigt bra relation, och det är jag oändligt glad för.
Jag längtar varenda dag tills den dagen då vi ses igen.. 
hoppas du finns någonstans och väntar på mig! 
Jag älskar dig, och saknar dig så jävla mycket!!! 

4 tomma år.

igår skyllde jag på PMS.
idag skyllde jag på att jag var trött.
Har mått illa som 17 båda dagarna och i morse när jag vaknade var första tanken "idag åkte mamma in för hjärnblödning".
Jag har förträngt det hela dagen och när jag var på gymmet och gick på gåbandet kom tankarna.
minnena.
jag var nära att börja gråta, men bet ihop, som så många gånger förr.
jag är trött på att jag känner att jag inte kan """skylla""" på mamma när jag mår dåligt.
jag känner hur folk tänker "hallå fyra år, gå vidare", men jag kan säga till varenda levande varelse som finns i hela universum att jag ALDRIG kommer gå vidare, att jag aldrig kommer acceptera och att jag aldrig kommer förstå.
 
nu kom tårarna.
 
jag hatar dessa dagar.
dom dagar jag är negativ, låter sur och grinig och tots att jag försöker förklara att det är på grund av mamma så spelar det ingen roll, jag får lika dåligt samvete ändå eftersom det påverkar alla i min omgivning.
 
jag vet aldrig om jag ska säga att jag är på dåligt humör, ljuga om varför jag är på dåligt humör eller säga precis som det är.
 
min mamma, min fina underbara mamma.
om du bara visste hur mycket jag saknar dig.
om du bara visste hur mycket jag vill säga att jag älskar dig.
om du bara visste hur otroligt jävla gärna jag skulle vilja krama dig och aldrig släppa taget. 
 
det gör så ont.
så jävla ont.
 
jag minns så väl våran sista underbara kram, det var igår runt 21-tiden för fyra år sedan medans du var "normal" och någorlunda frisk.
 
en saknad så stor
& minnen så starka...
 
fan!
mamma maddis hälsar
 
moster Anna hälsar
 
gammelfarmor & gammelfarfar hälsar!
 
pappa pontus & moa hälsar
 
daniel hälsar
 
morfar & moa-li hälsar. 
 
 
 
övrig släkt & vänner hälsar. 
 
Vi älskar dig Inger Lundberg! ♥

 
 
denna låt spelade anna tvärflöjt till och maddis sjöng på mammas begravning. Jag kan faktiskt lyssna på denna låt.
den stämmer in. 
saknaden är enorm!
jag älskar dig mamma.

att det kan göra så ont

att titta på bilder, att titta på videos, att se dom förbjudna bilderna dina sista två månader i livet framför mig,
jag vet inte vart jag ska ta vägen för jag saknar dig.
min mamma, min älskade mamma som jag har förlorat,
om jag bara kunde skulle jag dig ha klonat.
en saknad så jävla stark,
ibland undrar jag vad jag gör på denna mark.
när det gör som ondast vill jag bara krama dig,
mina ord och tårar talar för sig.
jag har så många vänner som alltid funnits och alltid finns,
men ibland känns det som att det bara är jag som minns.
jag kan inte räkna så många gånger om dagen jag tänker,
hur många tankar jag dig skänker.
jag minns så väl när jag satt vid din sängkant och höll din hand,
och visste att vår tid var som ett timglas som skulle få slut på sand.
jag önskar det var likadant med min tomhet,
det var kanske tur att alla mina rädslor försvann, dom liksom smet.
 
om jag bara fick en sista kram av dig,
och höra din lugna röst säga "god natt min skatt, jag älskar dig"
 

älskade mamma!

 
 
hittade två gamla minneskort, ett av dom passar inte till typ usb-grejen så det kan jag tyvärr inte kolla på, men hittade bla. denna video som skapades 2009, ca 6 månader efter att min älskade mamma gått bort.
Jag saknar dig så otroligt mycket mamma♥♥ önskar jag kunde få prata med dig! :(

ett liv utan mamma

Hur har jag egentligen överlevt!? hur ÖVERLEVER jag!?
Tyvärr har jag inget vettigt svar på det mer än att det är tack vare att min älskade mamma,
Inger Lundberg, var som hon var!
Jag var 11 år när cancern började härja i hennes kropp. 11 år.
När jag var 14 dog min mamma. 
Det var mina 3 värsta år i mitt liv. 
Dom som kände mig då, och stod mig närmast, jag kan inte tacka er tillräckligt!
Jag började ett nytt liv. Jag hade inget val.
Jag klarade skolan med nöd och näppe, fick "blickar" i skolan,
varför jag hade leggins, pappas stora tjocktröja, osminkad och allmänt, borta.
Jag minns det knappt själv men när det blev sommarlov, 6 månader efter att mamma gått bort höll jag tal inför hela skolan.
Jag höll 3 tal, först för 7orna sedan 8orna och utmärkte min klass för nallen & korten jag fick (som jag fortfarande läser på) och så i kyrkan för 9orna. 
Jag gjorde så halva kören sjöng halvkasst och jag kan inte räkna på fingrar och tår alla snyftningar & händer som torkades under folks ögon.
Då fick alla veta. Min mamma var död.
Jag tror också att en del fick dåligt samvete, för att dra sina egna förhastade slutsatser.
Men jag mådde aldrig dåligt över det, eller över att mista en vän eller min pojkvän för det enda som jag tänkte var "jag har förlorat min mamma, inget är värre än det"
Jag träffade en kille, som blev min bror, bästa vän, pojkvän, mamma och pappa. Jag hade någon att gråta hos, när som helst. 
Men när det tog slut, var jag tvungen att klara mig själv. 
Jag kände att jag inte "fick" må dåligt och gråta, det var ju "trots allt" 2,5 år sedan mamma gick bort.
Jag var tvungen att försöka glömma bort att jag mådde dåligt.
Jag träffade ganska snabbt en kille, som inte skulle bli något annat än.. en kille jag skrev lite med.
Men nu betyder han mer än jag någonsin kunnat ana att någon skulle göra.
Jag älskar honom mer än ord och känslor egentligen kan beskriva.
Men jag lever fortfarande mitt "nya" liv. 
Att försöka att inte må dåligt.
Jag vill inte utsätta personer för att de "måste" trösta mig och finnas där,
även om daniel har sagt 111 gånger att han finns så ja, det känns som att jag satt en spärr på mig själv.
Jag vet inte om det är bra eller dåligt. 
Det är väl kanske så att tiden läker sår, men saknaden blir bara större och större.
Jag skulle vanligtvis ha legat här och gråtit hysteriskt i kudden, panikslagen skriva med första bästa som var inloggad och sedan var det bra. Men nu har jag inte ens en tår i ögat. 
Det är väl så att jag kanske börjat acceptera verkligheten.
Jag mår faktiskt bra. Jag är glad nästan varenda dag tack vare mina vänner, systrar, systerbarn, pappa, släkt och underbar pojkvän!
Allt liksom flyter på.
Jag får en varm känsla i kroppen att mamma skulle ha varit så stolt,
stolt över mina betyg, körkort, jobb, utbildning, ja, allt!
När låten, som jag nu inte minns namnet på, kom på allsång på skansen såg jag bara mamma framför mig som dansade och sjöng för full hals så kom ett par tårar i smyg. 
Det är så mycket som jag hade velat att du skulle vara med på, åt minstone annas student, min skolavslutning i 9an och att du skulle ha hunnit blivit mormor!
 
Jag älskar dig och saknar dig oändligt. Längtar tills vi ses en dag i det blå!
Pussar & Kramar din dotter! ♥

mamma ♥

gammal text från förra bloggen. eehllen.blogg.se 
 
denna bild tog jag på sommarlovet 2008. Cancer i ögat & käken, även spricka i käken och precis fått besked om cancer i ryggraden men vi hade ändå ett leende på våra läppar.
hon ville inte vara med på kort, men fick låna mina solglasögon och jag sa att hon skulle vrida huvudet för att inte visa sin svälda käke...
jag känner dina kramar och jag känner hur du smeker mig på kinden!
JAG ÄLSKAR DEJ!

det släpper inte...

Min dröm och känslorna sitter kvar, klämtar sig fast i både hjärna och hjärta. Det gör såå ont:-( en låt som var på mammas begravning spelades på radion nyss men bad Daniel att snabbt ändra. Blev illamående, svettig och gråtfärdig på ett par sekunder!:( fan.. Saknaden efter dig mamma är oändlig! kan inte räkna på fingrar och tår hur många gånger per dag jag tänker på dig!

Jag blir så ledsen också att du inte får träffa alla mina nya vänner, pojkvän och på framtida barnbarn.. Jag kommer alltid att minnas dig, du var en underbar människa, vän, dotter, syster och mamma!<3

Glöm aldrig vad jag sa till dig den dagen du fick en spruta så du skulle sova tills hjärtat slutade slå<3

Jag hoppas bara att du har det bra<3 vi ses som småningom och jag längtar efter att få träffa dig<3

Tidigare inlägg