- livet med man & 4 barn - jag saknar er mina änglar

jag saknar er mina änglar

mina fina änglar, ni anar inte hur mycket jag saknar er.

varenda minut och varenda sekund är kramp för hjärtat att fortsätta slå,

jag har mina mål och utan er skulle jag dit aldrig någonsin vilja nå.

jag vet att ni ser mig,jag vet att ni hör mig jag vet att ni är här,

men jag kan inte se, jag kan inte höra och för mig, då är ni där.

där borta där ingen annan heller vet vart,

jag hoppas verkligen att tiden går fort så vi ses snart.

livet är fan inte lätt här nere på jorden,

bara så ni vet så kämpar jag och kommer alltid minnas er, om ni nu här domhär orden.

ett hjärta så fyllt av kärlek,

livets stora självklarheter är bara svek.

jag tar aldrig någon eller något för givet,

det är alldeles för farligt att fortsätta göra det i dethär livet.

allt som händer har inte alltid en mening eller en förklaring,

utan det bara är så, utan förvarning.

ni lämnade oss för tidigt, alla tre!

det är som om... som om någon vill se hur mycket en människa orkar, hur mycket jag orkar.

jag miste min ena farbror när jag var 10, min älskade mamma när jag var 14 och min svärmor när jag var 18.

hur klarar jag av att stå på mina ben, hur klarar jag av att ställa klockan varje kväll och kliva upp ur sängen varje morgon?! nej, förresten, jag vill inte ha svaret. det enda svar som jag har, det är att det finns inget annat sätt att göra. vardagen måste fortsätta, man måste kämpa, man måste känna att man mår dåligt.

man måste få behöva åka hem från skola/jobb för att känna på att man mår dåligt, eller rättare sagt, att man är en människa.

i vardagen är jag stark, jag står oftast stadigt på mina ben för att ta emot mina nära när/om dom faller, men här och i min ensamhet, då är jag svag, så svag så svag så ni kan inte ana.

ja, man kan väl säga att det är lite dubbelmoral, men för fan, jag vet vad mina nära går igenom nu, dom har mist sin mamma/syster/vän/släkting och det har även jag/vi, då måste jag ju visa att LIVET GÅR VIDARE. förr eller senare så blir vardagen några kilon lättare. man har dagar som allt bara kan fara åt helvete, och då är det så!

det jag tycker är så svårt, det är att inte blanda in mina egna känslor och tankar som jag hade och det är inte alls säkert att tex daniel känner lika och då kan det bli så himla fel, tyvärr kan jag inte heller läsa tankar, men jag önskar jag kunde det.

jag fick precis en underbart sms från daniels pappa som gjorde att jag orkar bära ett par tusen kilo till, orka ta lite djupare andetag och tänka aningen framåt, TACK för det!

Det jag skriver, det bara kommer. jag har skrivit så himla lite på sista tiden, dels så vet jag inte vart jag ska skriva, hur jag ska skriva och egentligen vad ni vill att jag ska skriva.

ni kanske inte förstår ett smack av det jag skriver, men jag kommer förmodligen fortsätta att bara... skriva. tomma meningar där orden betyder mer än någon någonsin kan förstå.

Här skriver jag ett litet brev till mina änglar;

majsan, min underbara svärmor, du lämnade oss för tidigt,

igår var din begravning och när vi gick in i kyrkan och jag såg kistan var jag nära att svimma. det såg du nog om du var där.

vi hann inte lära känna varandra så jättelänge, men på den tiden lärde vi känna varandra bra. Vi hade många samtal, långa konversationer och vi berättade saker för varandra. Jag satt här, den 28e september, dagen innan du skulle åka. jag hade lämnat lite saker och vi satt och fikade daimtårta och planerade thailand. när det var dags att åka sa jag "nu måste jag åka innan jag börjar gråta" och du svarade "äsch, vi ses ju snart, knappt 3 månader".. men det gjorde vi inte. Du ska veta att tiden jag fick ha med dig, den är enormt värdefull och jag LOVAR dig, att alltid finnas vid daniels sida så länge han vill!! ♥

manke, min älskade farbror. du somnade in när jag bara var barnet, 10 år. jag minns det som igår, pappa sa att något hemskt hade hänt inatt, att du somnat in i en hjärnblödning. jag satt och skalade en apelsin som jag bara kastade iväg och jag blev så ledsen så ledsen.

du var en fruktansvärt snäll och omtänksam person, glömde inte en enda namnsdag eller födelsedag!

Jag kommer alltid att minnas dig manke, hoppas du har det bra!

mamma, min älskade underbara fantastiska mamma. nu kan jag skriva hur långt som helst, du är ju min mamma. jag saknar dig så jävla mycket, det gör så ont så du inte kan ana. när jag vill ge upp, som nu, då ser jag dig framför mig. jag ser dina ögon, kan föreställa mig dina ord och känner din trygghet och värme, det lugnar min panik.

jag vill berätta så mycket för dig, jag vill bara ha en sista kram av dig.

du kämpade, in i det sista för att överleva den jävla skitäckelcancern. för mig, då vann den aldrig, utan den var så jävla svag så den var tvungen att ge dig en hjärnblödning för att du skulle ge upp, och inte ens då vann den!

För mig är du en kämpe, en riktig hjälte som aldrig aldrig, aldrig ger upp. jag önskar jag var som du, men nu, nu är jag för svag. har jag mycket kvar jag kan kämpa för men ibland tar svagheten över och jag hatar det.

mamma, älskade älskade mamma, glöm aldrig mig, för jag kommer aldrig glömma dig!

så, alla mina tre fina änglar, jag hoppas ni träffas och tar hand om varandra, lever livet precis som ni vill!

jag saknar er alla ♥

två av tre fina änglar!

(har ingen bild på manke)