bara ett barn
jag vill kunna förstå.
jag vill kunna spola tillbaka och göra förändringar.
jag var tio år när min mamma fick cancer.
och jag skämdes över hennes öga när hon opererat sig för att det såg ut som om hon blivit slagen.
jag minns hur en klasskompis när vi gick i 4an frågade vad mamma gjort och jag sa "opererat sig" och sprang där ifrån.
jag minns inte ens när jag fick höra att det var cancer hon hade.
jag visste ju för i helvete inte ens vad cancer var när jag var 11 år.
hur hamnade jag här!?
hur fan kunde jag hamna här idag?
jag klarade skolan med bra betyg,
jag klarade av att skaffa sommarjobb ett år mamma efter gått bort.
jag klarade av att fortsätta åka konståkning och vara tränare.
jag klarade fan allt!?
jag höll mig borta från alkohol, droger och att börja röka. mycket tack vare rätt kompisar & pojkvän iofs. och tack vare pappas tydliga beskrivning vad som skulle hända om jag gjorde något jävligt dumt.
jag har aldrig provat röka, jag har aldrig druckit pga sorg och jag sitter här, i min biosoffa. i min lägenhet, med min katt och min fästman som snart kommer hem.
hur fan kunde jag hamna här!?
jag är fan inte värd detta. jag var hemsk mot många vänner, och nära. tog ut sååå mycket ilska på dom som stod mig närmast, ändå stannade ni kvar!
jag borde ju se mig själv som en jävla stjärna, en perfekt liten ängel, men så fan heller.
om jag bara kunde beskriva för er...
jag har alltid känt mig misslyckad, dålig och allmänt dålig person.
jag förstår bara inte hur jag klarade det? min mamma, min älskade mamma som jag bara fick känna i 14 år.
ibland HATAR jag livet.
om jag bara hade haft manke, mamma, majsan och morfar kvar i liv, då hade jag varit dendär perfekta äckliga lilla ängeln. men jag kommer aldrig, aldrig någonsin känna riktig jävla lycka igen!
och det gör ont.
Du var för ung för att förstå. Det är något du ska vara glad över. Livet idag hade kunnat varit sämre, om du hade blivit "förstörd" redan i ung ålder.
Eller så var du rädd för att förstå. Du visste att det inte var bra med din mamma. Men du ville inte veta hur illa det var. Du var ett barn. Ett barn som var rädd för sanningen.
Du verkar ha haft en bra familj och vänner. Du tycker kanske att du har betett dig illa mot dom. Men dom har förmodligen stannat kvar, för att du har varit BRA också. Vem är perfekt? Inte du, inte jag. Men vi försöker i alla fall göra gott. Även om vi misslyckas på vägen.
Du skriver vad att du aldrig kan känna riktig lycka igen. Vad definierar du som "riktig lycka"? Ingen, absolut ingen människa är konstant lycklig. Livet är ett som halvruttet äpple. Du tuggar på den gottiga sidan, tills den ruttna sidan är kvar. Då är det bara att tugga i sig det ruttna, för att sen få ett nytt halvruttet äpple. Livet har sina upp och nedgångar. Du ska må dåligt i livet, för att sen blicka framåt. Tänk inte på att din mamma inte finns. Tänk på vilken fin mamma hon var. Berätta för dina kommande barn om henne. Minnena lever vidare.
Det här är bara mina tankar. Jag tycker att du ska kontakt med din hälsocentral på måndag morgon. Be om en tid hos någon psykolog/terapeut. Någon att prata med. Någon att bolla idéer med. Få någon annans perspektiv på livet.
Att ta in andras tankar och idéer, utvecklar en som person. Du ska inte fastna i dina tankar. Speciellt inte när din självkänsla inte verkar vara på topp.
Stort av dig att skriva av dig här på bloggen. Det är inga många som skulle kunna göra det. Många skäms över sina liv. Dom vågar inte visa sig svaga.
Jag hoppas att det gjorde något gott, att jag kommenterade.