- livet med man & 4 barn

Jag är så arg, så jävla arg.

Jag läser i kategorin "mamma". Ser vad jag själv skrivit och det är ofattbart.

Hur ett BARN, elva jävla år, ska behöva vara så ledsen, så orolig och var tvungen att hjälpa till med vuxensysslorna. 

 

Hur JAG, som var 13 år fick hjälpa mamma som grät hysteriskt när hon fick ett helvetes-besked när vi två var ensam hemma. Hur JAG var "tvungen" att trösta, att man ens ska behöva vara med om det!?

 

Hur ett barn, eller egentligen vi alla tre då maddis var 18, anna 16 och jag 10 när allt började, har varit tvugna att gå igenom detta.

 

Hur jag, som var 14 år fick hjälpa min mamma från sängen till rullstolen. Jag fick hjälpa min mamma att äta. Jag fick hjälpa min mamma med hygienen m.m. 

 

Hur jag, VI, fick se våran mamma och älskade sambo tinas bort, hur kroppen bara blev till skinn och skelett.

 

Det är så fruktansvärt jävla orättvist.  

 

Och allt på det, min farbror, svärmor, morfar, min absolut bästa vän som var min pojkvän hur han bröt kontakten för han var för kär i mig, han förstod ju mig, den enda som verkligen förstod och kunde läsa av mig. Hur jag sedan kunde vara så helvetes blind, vara så jävla blind av kärleken att flytta ihop och förlova mig, hur jag kunde vara så dum att stanna, och hur kärleken än en gång gjorde mig blind att försöka "lita". 

 

Gud vad jag är arg. FAN!