- livet med man & 4 barn

 

 

vem har sagt att livet ska vara så bra, lyckligt och enkelt? jag vet så många kompisar, jag vet så många människor som aldrig varit med om något riktigt jävla bakslag, och jag är så avundsjuk på dom.
farmor berättade att jag hade kommit hem till dom när jag var 7 år, gick i 1an och hade sagt "jag har inga kompisar att leka med, ingen vill vara med mig" och jag minns det knappt. men jag vet att allt fick en vändning i 4an och jag blev "populär".
allt började när jag var 10 år 2005. då min mamma fick en knöl vid ögat och min farbror somnade in i en hjärnblödning. att se pappa ledsen gjorde så fruktansvärt ont i hjärtat på mig. att se någon ha det svårt och jobbigt var hemskt. jag minns allt som om det vore igår.
jag fick kärleksbekymmer redan vid 11 års ålder när jag var tillsammans med jonas rönnlund, och jag var kär i den skiten som gjorde slut sååå många gånger, haha. idag skrattar jag åt det, men då mådde jag inte bra, trots att jag bara var barnet.
när jag var 11 så fick vi beskedet "din mamma har cancer". jag minns bara att mamma hade sååå ont. jag minns hur ljuskänslig hon var, minns hur hon alltid satt med kupan hand för ögat och liksom masserade.
jag minns när hon strålades varje dag i 6 veckor och jag åkte med rätt ofta i taxin till gävle sjukhus för att göra henne sällskap. hon strålades för att det inte skulle spridas.
tiden gick långsamt framåt och jag var nog minst lika orolig som mamma för att rädda hennes öga, för att hon skulle få se ut som hon gjorde och alla dessa plastikoperationer som stod på tur.
sen under denna tid har det varit SÅÅÅÅ många komplikationer som jag inte orkar, kan eller vill skriva ut. i alla fall så har i princip ingenting gått som det ska...
läkarna upptäcker efter ett år att cancern hade spridit sig, till käken. det skulle ju för i helvete inte hända!!! i väntan på operation upptäcker mamma att hon lätt blev flåsig och allt var extra jobbigt. hon hade nämt det vid ett läkarbesök och det var en kväll i februari som jag och mamma var ensamma hemma.
hennes gamla sony ericsson ringer och det ligger på laddning på golvet. klockan är runt 18 och hon bär på en tvättkorg och är påväg ner till tvättstugan, springer med mobilen till henne och hon svarar. minns hur hon sätter handen mot munnen och släpper tvättkorgen. dom lägger på och mamma bryter ihop. jag blev så rädd. så fruktansvärt jävla rädd. jag ledde henne till soffan och efter en liten stund sa hon att det var läkaren som ringde, och att det är "förändringar" i lungan och att hon ska komma in i morgon bitti.
jag fattade direkt. pappa kommer hem efter 10 minuter, jag öppnar dörren och säger "du borde komma in" och bryter ihop.
han sätter sig och håller om mamma och mig, mamma berättar och han gråter. vi sa att vi inte skulle tänka mer på detta förän vi vet mera. jag minns inte när och hur vi berättade för mina systrar..
nästa dag kom och jag & anna var i valbo, timmarna gick och vi ville hem.. till slut kommer mamma och pappa, pappa parkerar, vänder sig om och säger "det... *gråter* har spridit sig till lungan och levern och går troligtvis inte att bota" (men så sa han för att inte göra mig ännu mer orolig. mamma var alltså obotligt sjuk). jag grät hela vägen hem. satt med samma tomma blick som jag har än idag, mascaran rann och jag bara grät. mamma hade fått lugnade som tur var.
min äldsta älskade syster som då gick lumpen, skulle komma hem 4 dagar senare.. vi ville inte berätta för henne när hon var där borta så att dölja detta för henne var nog bland det värsta och jobbigaste vi gjort.
cellgifter påbörjades och jag minns allt hår i duschen. jag tog upp det och jag grät. min fina mamma.
jag minns att hon berättade att hon hade kräkts pga behandlingen tidigare på dagen och jag fick panik och sprang in i ett annat rum. (har spyfobi).
jag minns allt så väl, men jag vet att det är sååå mycket jag inte minns.
på sommaren 2008 upptäcker dom en tumör påryggraden, trots cellgifterna.
18/10 åker mamma in akut för en hjärnblödning förorsakad av en hjärntumör. läkarna gav henne tre dygn, men hon klarade 2 månader och fick komma hem sista tiden.
jag tänker inte gå in på hur hon var, för från den 18 oktober 2008 dog min mamma, men Inger Lundberg var vid liv. den 22 december somnade mamma in. vi fick säga farväl, hon sa att hon var rädd, men att vi inte ska vara ledsna och att hon älskar oss. att stå vid sängkaten, säga farväl FÖRALLTID till sin egen mamma när man är 14 år. det är FAN inte lätt.
det enda tonårspratet jag hann ha med mamma var när jag fick min mens när jag var 11, och att jag skulle börja med minipiller. men inget mer. inget alkohol-prat, inget gymnasie-prat, inget pojkväns-prat, ingenting.
det jobbigaste av allt som jag känner just nu... det är att hon aldrig fick träffa Robin, min pojkvän som gjorde så jag överlevde efter att hon gått bort, som förstod mig till 1 000 000 000, som från ingen stans sa en kväll när vi skulle sova "vi pratar med din mamma" och han började prata och berätta för/till henne. att mamma aldrig hann träffa den pojkvän jag TRODDE var mannen i mitt liv, Daniel, som jag flyttade ihop med, som jag förlovade mig med, som jag skapade ett eget riktigt liv tillsammans med. en fruktansvärt fin person som du hade älskat.
och just nu. att inte ha en mamma och få gråta hos.
"tänk om" jag hade fått en sista kram, kunnat uppskatta tiden mer, få säga jag älskar dig mycket mer, alltid sagt ja till att spela spel och umgås... tänk om.
jag är din dotter, och kommer alltid vara det. min saknad efter dig är... ni anar inte. min mamma fick inte se min student, fick inte se annas student, fick inte se maddis två underbara barn. min mamma hann aldrig bli mormor. min mamma hann aldrig få ett RIKTIGT jobb för hon pluggade & vikarierade. min mamma som ALLTID fanns och ville allas bästa.
du lever kvar inom oss, och det kommer du alltid att göra.
älskade mamma, hoppas du har haft en bra Mors Dag! ♥ jag har plockat en bukett liljekonvaljer och satt bredvid ett fint kort på dig på "ditt" bord.
och allt som händer nu. med knäskadan som skedde för 1.5 år sedan, magen som akutopererats två gånger, separerat och har ingen aning om vart jag vill i livet. tänk om jag fick ett enda litet svar från min mamma, en enda liten åsikt eller tips. tänk om.
du var en fruktansvärt fin och underbar person.
vi alla saknar dig!

 

jag som person har förändrats sjukt mycket. jag är för det mesta alltid glad, vill så sällan det bara går ha bråk och surigheter omkring mig för mitt liv är för kort för det. mitt liv är för kort för att må som jag gör nu, och jag gör allt i min makt för att hitta saker som jag mår bra av. och det går bra. hyffsat bra i alla fall. jag har ett hjärta av stål som vägrar samarbeta med min hjärna, i alla dess slag. 

jag har inte tid att vara blyg, jag har inte tid att vara tyst och inte säga vad jag tycker och vill. jag har inte tid att VÄNTA. 

jag vill leva, här nu och tills jag dör. jag ska bli bra i mage, knä och munnen nu efter ja tog bort visdomstanden och jag ska träna. utan träning är jag inte jag. utan mina vänner, jobb, yrke, intressen, familj är jag inte jag. jag njuter varje sekund jag umgås med alla mina nya och gamla vänner.

jag vill älska livet så som om det vore perfekt, och mitt liv ska bli just det en dag, det ska fan i mig bli PERFEKT!