- livet med man & 4 barn

Magen växer, det puffar och hickas där inne. Det är häftigt, spännande och extremt läskigt.

Jag är numer sjukskriven 50% pga foglossning. Jag klagar sällan på smärtan för det finns ingen anledning eftersom inget går att göra och det är bara att härda ut. Tyvärr.

Joel är fantastisk, masserar mig mer eller mindre varje kväll, berömmer mig och ger mig fantastiska komplimanger. Vissa dagar behöver jag det mer, och då ber jag honom säga något extra fint haha! 

Kommer leva länge på vad han sa här om dagen "det klär dig att vara gravid" 😍 hur sött?!

För många är det en självklarhet att ens partner ska springa och serva allt i den gravidas väg men det är inte så självklart för mig. Jag är så van att klara mig själv, oavsett smärta eller problem. Dock säger jag nu på kvällarna "ska jag fixa något mer eller hämta något för lägger jag mig så ligger jag där sen" haha! 

Att ha kommit tillbaka lite till träningen är fantastiskt, samtidigt förjävligt.

Jag söker absolut inget beröm eller uppmärksamhet. 

Känslan att på vissa maskiner och vikter ta hälften av vad jag brukar är hemsk. Att flåset är outhärdligt efter 10 benböj på 40 kg. Se mig i spegeln hur musklerna tinats bort och i vissa vinklar bara se tjock ut - inte gravid.

Men känslan att musklerna FÅR arbeta, att jag får använda konditionen och i de vinklar min mage putar och skriker "det ligger en bebis här" är väldigt väldigt härlig. Det är nog den känslan som överväger att jag ens tar mig till gymmet. 

Även om det blir 30 minuter upprepar jag i mitt huvud och till Joel (som är sjukt grym och köttar på) att det är bättre än ingenting. 

Idag blev det ett benpass - om man ens kan kalla det så - på 30 minuter. Pga förlossningen och putande mage blir jag väldigt väldigt begränsad av vad jag klarar. 

Men det går - och jag mår så bra efteråt! 

Här är en bild för 2 veckor sedan (magen har växt kan jag lova)